Bilden av någon som mår bra

Jag tror inte på att söka sanningen om mig själv. Jag tror inte att den finns. Tror inte att jag har en essens som alltid förblir densamma. Jag tror på förändring, på att söka sig själv i en ny tid, i ett nytt liv, i ett nytt sammanhang. Jag drar ifrån, lägger till, gör fel, gör rätt, gör om och under tiden framträder konturerna av en bild av mig själv, ramarna för min existens. Aldrig mer än så, aldrig någon sanning. Bara en reflektion.

Jag tror inte på att ge upp, tror inte att det ligger något värde i att ge vika trots att allt känns hopplöst. Jag tror på att jag överlever och på att det finns något i mig som gör att jag klarar vilken motgång som helst. Jag tror på att övertyga mig själv om att allting ordnar sig. Är det någonting jag vet, som jag har lärt mig, så är det att allt, på ett eller annat sätt, alltid ordnar sig. Så kämpar jag med bilden av mig själv som någon som inte kan raderas, suddas ut eller bortses ifrån. Bilden av någon som mår bra.

Det har varit en vecka då ingenting blir riktigt som man tänkt sig, då ingenting går som på räls och där minsta steg i någon riktning resulterar i att man kör huvudet rakt in i en vägg av betong.

I morse klev jag utanför dörren med en plastpåse i vardera handen, en med sopor i och en med mina saker i. Några minuter senare hade jag kommit halvvägs till busstationen och hade helt enligt planen endast en påse i min hand. Tyvärr innehöll denna påse matrester och mögliga mjölkkartonger och inte plånbok, iPod och böcker, den påsen låg i soptunnan. Det är vid sådana tillfällen man inser att man kanske borde sova lite mer, äta lite mer och plugga lite mindre.

Men det är något med vårvädret som får mig på bättre humör, något med ljuset och värmen. Idag stod jag på tågstationen och bara andades, som om det var en sysselsättning i sig. Att andas. Nu står fönstrena i lägenheten på vid gavel och de senaste dagarnas uppgivenhet vädras ut. Sonen sitter i solskenet på vardagsrumsgolvet och ritar och sjunger.

Även om det har varit en dålig vecka så satt jag på tåget för en tid sedan och funderade över om det är nu det vänder. Kommer jag att tänka tillbaka på den här tiden om några år och tänka att det var då det hände. Det var då jag började tillåta mig själv att må bra. Och jag tänker att dagarna som varit bara var en tillfällig svacka. Det är ingenting som måste definiera hela min existens. Jag mår trots allt ganska bra och vågar till och med erkänna det inför mig själv. Det är en enorm lättnad men ett helt nytt liv. Ett liv som jag inte kan särskilt mycket om och som jag måste lära mig att handskas med. På något mirakulöst sätt lyckades jag gå från att vara på väg mot total katastrof till att ha någon slags framtid. Och den där framtiden är lite läskig att tänka på. Vad ska jag göra med alla de år som jag inte trodde att jag skulle ha till förfogande? 25 år, det trodde jag aldrig att jag skulle bli. Men jag finns, jag är här, jag andas och mår bra.