Tisdagen den tjugofemte februari

06:52
En leende busschaufför. Han skrattar med sina bruna ögon och ser så saligt lycklig ut att jag blir varm i bröstet. Vilket skitväder, säger han, och fortsätter att stråla som om skitväder är precis vad han önskar sig av den här dagen.

08:23
Divvan 2 ringer. Hon har bestämt sig. Jesus bor i hennes kylskåp och han vill ha muffins till frukost. För att Jesus ska känna sig mindre ensam har hon ställt in en porslinskatt mellan mjölkpaketet och osten. Nu undrar hon om jag möjligtvis har några förslag på sånger som Jesus kan tänkas tycka om.

14:17
Kan man andas sig igenom yrsel och illamående? Det ligger en blyertspenna på bordet, den är svart och gul, och jag stirrar på den tills ögonen tåras. Rummet, och människorna i det, löses upp och suddas ut. Allt blir grått och sedan vitt. Orden ramlar ur min mun lite som dom vill. Färger och former flyter så småningom tillbaka in i mitt synfält. Allt blir som vanligt igen.

15:49
Hotellet brinner. Jag står på bron och ser röken tränga ut ur fönster utan glas. Byggnaden töms på liv men det glöder fortfarande inuti huskroppen. Strimmor av rött och orange blir synliga i de rader av gapande hål som bildats där det förut var fönster.

18:11
På torget står en vilsen gräsand. Alldeles stilla står han, med det gröna glänsande huvudet lätt på sned, och med duvorna dansande runt omkring sig. Så fel han hamnat, i snöslasket bland duvor och stressade människor.

18:15
Ingen leende busschaufför. Men samma skitväder som helt plötsligt känns precis så skitigt som det faktiskt är nu när ingen har vett att glädjas åt det.

19:38
Gräsanden står kvar på torget. Det är som om han stelnat och vuxit fast i asfalten. Duvorna rör sig i cirklar runt honom, som för att visa honom hur udda och fel han är. Själv rör han sig inte ur fläcken. Stilla står han och finner sig i att vara vilse.

23:25
Det regnar, ett evigt smattrande mot fönsterbläcket. Det är skitväder. Jag tänker på gräsanden. Jag undrar om han står kvar på torget än, lika vilse som tidigare. Tänk om han aldrig hittar tillbaka till den plats varifrån han kom. Tänk om han aldrig hittar hem.

Vinterbilder

I eftermiddags tog jag med mig kameran och la mig sedan på mage i snön för att fota vissen ljung.






Utöver kameran hade jag med mig den här muntergöken, som efter fem minuter påstod att han frös, demonstrativt satte sig i en snödriva och vägrade att röra på sig:

Det är väl det här som kallas sänglampa

Jag tror att det börjar bli dags att köpa ett nattduksbord.

I journeyed for the truth of her

Den röda trävillan. Ett sovrum och en dubbelsäng. Jag ligger åt fel håll, med huvudet i fotändan. Lakanen är mjuka. Hon sitter med ryggen mot mig, ansiktet vridet åt höger. Ljuset från fönstret fräter ut hennes profil. Allting är vitt.

Tårarna droppar från hennes haka och ner på handryggen. Hon knyter krampaktigt händerna, gräver ner fingrarna i madrassen. Jag vill trösta, lägga mina händer på hennes axlar, få dem att sluta skaka, få dem att stillna.

Men mina händer är så små. Allt med mig tycks vara för litet. Jag växer aldrig ifatt. Blir aldrig stor nog att förstå vad som händer. Jag kryper upp i hennes knä, lutar mitt huvud mot hennes nakna bröst och känner hennes hjärta bulta mot min kind. Aldrig har hon hållit om mig så hårt.

Den här bilden, hennes tårar som sakta faller i ljuset från fönstret, är min finaste bild. Jag minns min kärlek. Hur det var att älska henne. Jag minns hennes kärlek, då när den fortfarande visade sig ibland.

Hennes tårar. Jag tyckte om dem, även om ledsamheten skrämde mig ibland. Gråten öppnade upp henne, visade att hon var någon annan. Den där sorgen var vacker, stor och smärtsam men verklig och äkta. Hon var en människa då. Det var när hon upphörde att gråta som jag slutade att hoppas.

Att börja med ett brak

Vissa dagar kunde faktiskt få börja bättre. Jag vaknade med dubbelseende och yrsel. Roade mig sedan med att ramla i duschen. Åt fel håll ramlade jag dessutom. Man ska ramla åt höger, det vill säga in mot väggen, det gjorde jag förra gången. Då glider man nämligen som en klick varmt smör ner i badkaret och slår sig nästan inte alls. I morse ramlade jag som sagt åt fel håll och lyckades slita med mig hela duschdraperiet med tillhörande stång innan jag tillslut slog huvudet i handfatet och landade på rygg med benen sprattlande i luften som en felvänd skalbagge. Det var vatten, armar, ben och duschdraperi överallt. När jag tillslut förstod vad som hänt kunde jag välja att:

1. Börja gråta för att allt kändes så tragiskt.
2. Börja skratta för att allt kändes så tragiskt.

Jag valde det senare.

Nu har jag druckit tre glas vin trots att det bara är en sketen onsdag. Ont i huvudet har jag, och möjligtvis en rygg som är lite av. Jag funderar på om jag ska köpa ett nytt duschdraperi. Jag menar, det kan ju vara smart att passa på nu när det gamla är...öh...nedplockat. Kanske ett med fiskar på, eller sjöstjärnor.