I journeyed for the truth of her

Den röda trävillan. Ett sovrum och en dubbelsäng. Jag ligger åt fel håll, med huvudet i fotändan. Lakanen är mjuka. Hon sitter med ryggen mot mig, ansiktet vridet åt höger. Ljuset från fönstret fräter ut hennes profil. Allting är vitt.

Tårarna droppar från hennes haka och ner på handryggen. Hon knyter krampaktigt händerna, gräver ner fingrarna i madrassen. Jag vill trösta, lägga mina händer på hennes axlar, få dem att sluta skaka, få dem att stillna.

Men mina händer är så små. Allt med mig tycks vara för litet. Jag växer aldrig ifatt. Blir aldrig stor nog att förstå vad som händer. Jag kryper upp i hennes knä, lutar mitt huvud mot hennes nakna bröst och känner hennes hjärta bulta mot min kind. Aldrig har hon hållit om mig så hårt.

Den här bilden, hennes tårar som sakta faller i ljuset från fönstret, är min finaste bild. Jag minns min kärlek. Hur det var att älska henne. Jag minns hennes kärlek, då när den fortfarande visade sig ibland.

Hennes tårar. Jag tyckte om dem, även om ledsamheten skrämde mig ibland. Gråten öppnade upp henne, visade att hon var någon annan. Den där sorgen var vacker, stor och smärtsam men verklig och äkta. Hon var en människa då. Det var när hon upphörde att gråta som jag slutade att hoppas.