Jag och Lukas har haft ett märkligt påsklov. Förra veckan hände något som vände uppochner på tillvaron. Livet blev med ens skört och bräckligt, sådär som det blir när man ställs inför sådant man inte väntat sig. Jag har dock hållit mig på banan. Jag har trots allt övat mig en hel del på att leva i ovisshet. Jag vet precis hur det är att tvingas ta livet på uppstuds. Jag har alltid tagit livet på uppstuds.

Det är värre för Lukas. Han har inte riktigt varit sig själv. Han har varit tystare än vanligt och inte velat prata om det som är jobbigt. Jag har tvingat mig själv att ta ett steg tillbaka och konstaterat att han ännu inte hittat några ord som kan beskriva vad han tänker och känner. Min uppgift är att hjälpa honom med det utan att tvinga på honom mina egna ord och upplevelser. Det är svårare än det låter.

Jag har försökt att hålla mig i närheten av honom mest hela tiden, suttit i hans säng och läst när han lekt i sitt rum, legat i soffan med datorn på magen när han tittat på tv. Då och då har det kommit någon fråga som jag försökt svara på efter bäst förmåga. Men mest av allt har jag väntat, på att Lukas ska börja prata, på att jag ska reda ut hur jag ska förhålla mig till det som händer och på besked som kan minska ovissheten.

Frukost i dåtiden

Pappa står vid spisen och kokar havregrynsgröt. Hans långkalsonger är fulla med håll och han rör i gröten med en träslev. Jag sitter på kökssoffan och studerar hans ryggtavla, ser hur hans skuldra rör sig under t-shirten vid varje rörelse med sleven. Jag tänker att han är störts, bäst och starkast. Han är allt som jag inte är men vill vara.

Får jag vara som du pappa? Kan du lära mig allt du kan?

Jack ligger under bordet. Jag stryker mina fotsulor över han päls, den är sträv och mjuk på samma gång. Han slickar mig på tårna och jag skrattar. Pappa vänder sig om och ler mot mig, ett leende som får mitt liv att sträcka sig utanför sina annars så hårt dragna gränser. Jag tänker att det är såhär det borde vara. Det borde vara pappa och jag, och Jack, och M som sover på övervåningen. Såhär skulle det kunna vara om det inte var för henne.

Om det inte var för henne.

För första gången föreställer jag mig hur livet skulle vara utan henne. För första gången inser jag att något är fel och det är inte oss det är fel på, det är henne. För ett ögonblick förändras världen. En spricka uppstår i tillvaron, en spricka som släpper igenom en frihet som jag inte visste fanns. Det skulle inte behöva vara såhär svårt. Tanken är svindlande.

Tiden går med ens långsamt. Det är som om allt stannat upp. Pappa vid spisen, jag på soffan, Jack under bordet och M i sin säng på övervåningen. Medan tiden står stilla bygger jag ett nytt liv åt oss inuti mitt huvud. Ett liv utan henne. Så har jag helt plötsligt två världar, två verkligheter att leva i. En där pappa kokar gröt, ler och rufsar mig i håret och en där hon finns, där det händer helt andra saker, saker som skrämmer mig och som gör mig illa.

I den verklighet där jag vill vara dukar pappa fram frukosten, gröt till sig och skogaholmslimpa med ost på till mig och Jack, smörgåsen skuren i tärningar. Jack slafsar i sig sin smörgås på några sekunder men jag äter min sakta, stoppar in bit efter bit i munnen. Jag tänker att så länge de båda världarna väger jämt så behöver jag inte vara rädd. Så länge pappa ler mot mig ibland, bär mig på sina axlar och snurrar runt med mig på somrarna så kommer jag att orka leva i den andra verkligheten också.

Och pappa ler där han sitter mittemot mig vid bordet.