Det som händer en lördag mellan åtta och tjugoett

Han ler genom skägget. Ett tandlöst leende, och jag vet ingen som med ett leende kan se så lycklig ut som han. Han sjunger en liten visa, sådär i förbifarten. Visar de nya tavlorna han målat under dagen. Hans skjorta är fläckad av röd och blå färg, och han har något som jag misstänker är filmjölk i skägget. En skugga av ledsamhet drar över hans ansikte när han stänger dörren om sig och blir ensam kvar.

*

Hon står i köket och dricker kaffe alldeles för snabbt. Det rinner ner för hakan och sugs upp i en av alla de halsdukar hon virat runt halsen. I dag är ingenting av det hon säger begripligt, inte ett endaste ord. Det syns att det bekymrar henne, denna totala brist på förståelse när det kommer till hennes inre värld. Hon fingrar på pärlhalsbandet, stampar ilsket med foten i golvet men ger sedan upp. Ensam är hon, med ord som bara hon vet vad de betyder.

*

Regnet är ett suddigt, grått dis mellan hyreshusen. Hon sitter på balkongen och röker. Blicken är tom och riktad mot ingenting alls. Hennes ensamhet framstår som ännu mer tydlig där den ramas in av betongen och räcket av plåt. Hon stelnar plötsligt till och kommer åter i rörelse först då askpelaren faller till golvet och värmen från glöden bränner hennes fingrar. Hon ska vakna även denna natt och vanka av och an i sin lägenhet i väntan på att det ska ljusna, i väntan på att gryningen ska skingra mörkret och rädslan.

*

Alla somnar de ensamma i natt. Alla vaknar de i samma ensamhet, eller i sällskap av röster som ingen annan hör, jagade av gestalter som ingen annan ser, i ett liv som knappast är värdigt och med en oro som varat under så lång tid att den till slut blivit en lika naturlig del av dem som deras andetag.

Ibland tar jag dem med mig hem, deras liv och deras öden. Har svårt att sova för att jag inte kan skaka av mig känslan av att inte räcka till. Att inte göra tillräckligt. Att inte kunna hjälpa. Men jag bryr mig om dem och tänker att det måste också vara värt något. 

Valborg

Efter mycket om och men cyklade vi till Vilsta, där vi drack lite fanta, köpte några lotter och värmde oss vid en ganska liten brasa. Och så såg vi solen gå ner bakom höghusen i Fröslunda. Det var fint.

Jag trivs i våren

Det är något magiskt med hyreshusen som vilar i det orangea kvällsljuset på andra sidan ån. Jag sitter på bryggan och ser solen gå ner bakom hopptornet som bärs upp av det stillsamma vattnet. Jag tycker om att vårens mörker har mjuka kanter och är alldeles lagom svart. Jag är inte rädd. 

Jag tycker om ensamheten när jag väljer den själv. Tystnaden som finns på ensliga platser. Tankarna som driver mellan det som är och det som varit. Och allt är stilla, så stilla. Jag får plats i mig själv här där det doftar av mörka vatten, fuktig sand och nyfödda grässtrån.

Jag fyller händerna med sand och låter den sedan rinna mellan fingrarna och falla tyst ner mot bryggans skrovliga yta. Det är märkligt hur nytt allting känns såhär på våren. Sanden, vattnet och gräset. Själv känner jag mig äldre än någonsin. Livet kommer och går, det rinner ur mig för att sedan flyta tillbaka in i bröstet. Det är väl sådan jag är, kanske kommer jag till ro någon gång.

Just nu nöjer jag mig med att det är vår.

Yeah

Det är väl det här som kallas sänglampa, del 2

Jag var på IKEA i förra veckan och förärade mig ett väldigt svart nattduksbord. Så nu slipper jag ha lampan i sängen och riskera att brinna upp. Boken som syns på bilden är för övrigt Det femte barnet av Doris Lessing som jag har fått för mig att jag ska läsa. Det går ganska trögt men omslaget är i alla fall fint.

I prickigt nattlinne och med raggsockor på fötterna hasar jag runt i lägenheten utan att egentligen veta vad jag sysslar med. Lampan i Lukas fönster lyser. Jag förmår inte släcka den. Veckorna kommer och går, lampan förblir tänd. Som om det betydde något.

Jag sover inte. Inte på nätterna och inte på dagarna. Det gör mig skör och oförutsägbar.

Jag rör vid mina saker, spelar på alla tre gitarrer och dricker te ur zoo-muggen. Ibland tycker jag om min lägenhet. Ibland behöver jag få vara hemma, vara där inga nya intryck finns, där allting är igenkännbart.

Något har gjort ont inuti. Det har skavt och värkt en tid för att sedan sakta lösas upp och försvinna. Jag glömmer så lätt bort min sårbarhet, glömmer bort att jag fortfarande bär på saker som jag behöver ta itu med.

Den stora tomheten. Höjderna och avgrunderna. Och allting däremellan.

Gaaah

Det är för mycket på jobbet. Mitt huvud är alldeles fullproppat med mer eller mindre viktig information. Det funkar inte. Jag glömmer bort att äta. Ingen lunch, ingen middag. Jag är inte hungrig men tryckte pliktskyldigt i mig en bit tårta för en stund sedan.

Jag flyter i väg, upp i det vänstra hörnet. Kroppen känns avlägsen, och mina tankar förefaller obegripliga. Jag borde ta mig samman på det där till synes enkla sättet som folk så lättvindigt råder mig att göra. Jag borde sova mer. Jag borde äta mer. Jag borde delegera mer.

Men framförallt så borde jag prata mindre. Av allt jag har sagt idag så misstänker jag att ungefär tio procent gick att förstå. Jag vet inte riktigt hur det gick till men de övriga nittio procenten bestod till stor del av ord som slumpmässigt parades ihop med varandra i min hjärna. Bra blev det i alla fall inte.

Och nu kan jag inte sova, fast jag är så trött så trött. Mitt fullproppade huvud vägrar varva ner. Jag kan lika gärna gå upp och frosta av frysen.

Ögonblick

Det är så lätt att fastna i alla de ögonblick då jag inte är med. Det är så lätt hänt att bara tänka på allt som jag missar, alla den tid som passerar när jag inte finns där. Stora stycken av hans liv där jag inte är närvarande. Nya kompisar jag inte vet namnen på. Läxor jag inte hjälper till med. Blåmärken, skrapsår och ärr som jag inte vet historien bakom. Tröst som jag inte kan ge. Glädje som jag inte kan dela.

Men det finns andra ögonblick, saker jag inte missar, bitar av hans liv där jag finns med. Lördagsmorgnar då han med håret rufsigt av sömn kryper ner under mitt täcke och borrar in sin näsa i min nacke. Hans frågor vid matbordet. Hans ögon som glittrar av skratt när vi läser SVJ. Våra blickar som möts när jag kommer gående över skolgården om fredagarna. Hans skratt.

Jag minns inte mycket av timmarna innan och efter han föddes. Men jag mins hans stora ögon, och hans pyttelilla hand som tog ett stadigt grepp om mitt hår. Och allt jag visste då, allt jag trodde mig veta, var att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag skulle aldrig överge honom.

I dag fyller han nio år. Och den tid som vi faktiskt har tillsammans måste få betyda mer än den tid som går oss förbi. Ögonblick efter ögonblick av kärlek, när han är här och när han inte är här. Min fina pojke.

Men du drömde väl i alla fall?

Så började det snöa igen. Stora blöta flingor, och allt blev vitt vitt vitt.

Idag tog vår excentriske konstnär ett stadigt men vänligt tag i min överarm, tittade mig rakt in i ögonen och frågade: Vad drömde du om innan du hamnade här?

Jag drömde om små saker, om rabarberpaj, om mormors skratt, om farfars eka och pappas träskor. Jag drömde om stora saker, om att livet skulle bli begripligt, om att jag skulle förstå, om att allting skulle bli som förut. Även efter att jag glömt bort hur förut var drömde jag om det.

Långt mycket senare drömde jag om att få snickra möbler, om träets fibrer under mina händer, om former, om slipdamm som dansade i solljuset och om valkar i handflatorna.

Och jag drömde om orden, om att få dem att berätta sådant som jag aldrig vågat säga, om att få någon annan att känna det jag kände, att göra det verkligt för någon annan, att sticka hål på tystnaden.

Till vår excentriske konstnär sa jag inget av det här. Jag sa att det var en hemlighet. Och han naglade fast mig med blicken och sa mycket allvarsamt: Men du drömde väl i alla fall? Du gjorde väl det?

Ja, det gjorde jag. Jag drömde. Just idag har jag lite svårt att förstå varför jag slutade med det.

Tisdagen den tjugofemte februari

06:52
En leende busschaufför. Han skrattar med sina bruna ögon och ser så saligt lycklig ut att jag blir varm i bröstet. Vilket skitväder, säger han, och fortsätter att stråla som om skitväder är precis vad han önskar sig av den här dagen.

08:23
Divvan 2 ringer. Hon har bestämt sig. Jesus bor i hennes kylskåp och han vill ha muffins till frukost. För att Jesus ska känna sig mindre ensam har hon ställt in en porslinskatt mellan mjölkpaketet och osten. Nu undrar hon om jag möjligtvis har några förslag på sånger som Jesus kan tänkas tycka om.

14:17
Kan man andas sig igenom yrsel och illamående? Det ligger en blyertspenna på bordet, den är svart och gul, och jag stirrar på den tills ögonen tåras. Rummet, och människorna i det, löses upp och suddas ut. Allt blir grått och sedan vitt. Orden ramlar ur min mun lite som dom vill. Färger och former flyter så småningom tillbaka in i mitt synfält. Allt blir som vanligt igen.

15:49
Hotellet brinner. Jag står på bron och ser röken tränga ut ur fönster utan glas. Byggnaden töms på liv men det glöder fortfarande inuti huskroppen. Strimmor av rött och orange blir synliga i de rader av gapande hål som bildats där det förut var fönster.

18:11
På torget står en vilsen gräsand. Alldeles stilla står han, med det gröna glänsande huvudet lätt på sned, och med duvorna dansande runt omkring sig. Så fel han hamnat, i snöslasket bland duvor och stressade människor.

18:15
Ingen leende busschaufför. Men samma skitväder som helt plötsligt känns precis så skitigt som det faktiskt är nu när ingen har vett att glädjas åt det.

19:38
Gräsanden står kvar på torget. Det är som om han stelnat och vuxit fast i asfalten. Duvorna rör sig i cirklar runt honom, som för att visa honom hur udda och fel han är. Själv rör han sig inte ur fläcken. Stilla står han och finner sig i att vara vilse.

23:25
Det regnar, ett evigt smattrande mot fönsterbläcket. Det är skitväder. Jag tänker på gräsanden. Jag undrar om han står kvar på torget än, lika vilse som tidigare. Tänk om han aldrig hittar tillbaka till den plats varifrån han kom. Tänk om han aldrig hittar hem.