1995 och världen krymper

Jag gör dig illa genom att finnas till. För i dina ögon är jag du och allt som hände dig måste även hända mig. Det bara fortsätter. Det tar aldrig slut. Allt det som du gör mot mig har även blivit gjort mot dig.

Men om du lämnar mig här, om du låter mig gå, så lovar jag att glömma allt. Vi kan låtsas som att allt som varit aldrig har hänt, att det bara var något som någon hittade på. Att det inte var på riktigt. Om vi skiljs åt nu, går åt var sitt håll, så kanske våra liv, ditt liv och mitt liv, kan fortsätta.

Om det inte var för det där med att vi sitter i hop. Att våra kroppar ibland flyter in i varandra. Mina ögon och mina fräknar i ditt ansikte. Din lukt på min hud.

Ibland känner jag att du ser mig, som när du säger förlåt, när du låter mig veta att du gör orätt. För du vet och jag vet att ingenting gott kan komma ur det här. Ändå måste det pågå.

Men alla dom andra gångerna när du inte ser mig, dom tynger mig. Att det ska behöva göra så ont att vara din lindring. Om det bara fanns ett annat sätt. Men du har provat alla andra utvägar, och nu är det bara jag kvar. Jag är din utväg och din återvändsgränd. För vi är fast här, vi kommer ingenstans. Och du kan inte låta mig gå.