Nya hjärtan

Om man känner sig lite nere, om man haft det lite motigt, om man stressar fast det inte finns något att stressa över, om man inte tagit itu med sådant som man borde tagit itu med och om den egna sonen är hos sin pappa, då kan man kliva in genom föräldrarnas dörr och mötas av en liten, liten människa med guldlockar och världens största leende och alla bekymmer känns futtiga och obetydliga. Är den lilla, lilla människan dessutom iförd Nalla Puh-pyjamas då smälter en mosters hjärta.

det finns saker man förstår
först när livet börjar om på nytt igen
all historia, alla sår
bleknar bort
när nya hjärtan börjar att slå
och jag lovar dig,
jag vänder aldrig om


Annars har jag inget vettigt att säga och låter därför bli. Punkt.

Nu tar vi och lägger av med det här!

Idag är jag på dåligt humör och stör mig därför på allt och alla. Jag räknar dessutom kallt med att allt dumt som folk gör denna onsdag är direkt riktat till mig. Orsaken? Tja, jag är förklyld och har drabbats av sömnbrist, en kombination som även resluterar i att jag inte kan träna idag. Ja ni märker ju att hela min värld håller på att rasa samman. Därför ska jag nu gnälla lite i listform.


Tre saker som folk i allmänhet borde sluta upp med:

1. Röka i busskurer - Särskilt om det spöregnar ute och sex personer (plus en barnvagn med tillhörande bebis) klämt ihop sig på en två kvadratmeter stor (eller liten?) yta. Varför tänder man en cigarett DÅ?

2. Strunta i att plocka upp sina hundars bajs - Bara för att DU tycker det är mysigt med husdjur tycker inte jag att det är särskilt trevligt att din hunds processade föda helt plötsligt befinner sig på min hallmatta (via sexåringens skor).

3. Rapa på restaurang - Även om man äter på en pizzeria borde man väl kunna ställa lite krav på vett och etiket? En (om möjligt ljudisolerad) rap per person känns rimligt, inte fem eller tio.


Tre saker som Lukas borde sluta upp med:

1. Ta efter sin mamma - Nej, jag är inte perfekt. Ja, jag tjatar ibland och det är en besynnerlig känsla när mina egna ord kommer ur Lukas mun. "Du lyssnar ju inte!". "Men lugna ner dig!". Nåväl, det uppmuntrar i alla fall till självreflektion.

2. Kliva i hundbajs - Detta torde dock kunna lösa sig av sig själv om vissa hundägare skärper till sig lite (se ovan).

3. Sjunga "Hard Rock Hallelujah" femtioelva gånger om dagen - Fyra dagar räcker. Det tycker alla på dagis och de som åker med buss nummer tolv också.


Tre saker som jag borde sluta upp med:

1. Ha sömnproblem - Jag blir sur, grinig och tappar tålamodet. Say no more.

2. Läsa bloggar när jag egentligen borde skriva uppsats - Ingen kommentar. Det säger alldeles för mycket om min karaktär (eller brist på sådan).

3. Leva i symbios med datorn - Hur ser Lukas ut egentligen? Vad gör han? Hur mår han?


Så, nu har jag gnällt färdigt. Dags för bad, Kalle Blomkvist och vacker skönsång.

Maratonlördag och finsk sisu

Gårdagen började med att Lukas tyckte att det var dags att vakna när klockan var halv sex. Jag höll inte med men kunde ändå inte somna om. Men jag måste erkänna att det känns lite speciellt att sitta vid köksbordet innan klockan sex en lördagsmorgon med en kopp kaffe och DN. Sådant är det bara vuxna som gör (och jag räknar mig inte riktigt dit trots att jag fyller 25 i år och har en sexårig son).

Resten av dagen var mest en transportsträcka fram till kvällen. Lukas har verkligen sett fram mot ESC, som den lilla musikknarkare han är. (Hm, undrar hur många som bloggar om ESC idag? Alla ska ju ha en åsikt). Det blev en lång dag och Lukas var trött redan efter programmets signaturmelodi. Han kämpade sig genom sexton låtar innan det var dags för hans absoluta favorit: Finska Lordi. Åh, Lukas tycker att dom är så tuffa och han var helt säker på att de skulle vinna. Själv hade jag ingen direkt favorit. Nu är jag mest intresserad av vad Bert har att säga när en hårdrocksgrupp gick och vann. Hur förbannad är han egentligen?

Någonstans i samband med melodi nummer femton hällde Lukas ut ett halvt glas med cola över sig själv och sin mamma. Om vi hade suttit fint i soffan så hade det varit lätt fixat men nu gjorde vi inte det. Istället låg jag, Lukas och Ebba (som är en hund som inte är vår men som var hos oss i går) i en slags lager-på-lager hög, där jag låg underst, sedan Lukas och så Ebba som låg halvt på tvären över oss båda. Så när Lukas spillde cola kunde jag inte röra mig ur fläcken. Det slutade med att vi tog av oss våra blöta tröjor istället och vips så låg jag och tittade på TV i bh med en halvnaken Lukas på magen och en fisande hund i knät.

Lukas somnade precis innan det var dags för Carola och trots att jag inte kunde bry mig mindre om resultatet så var jag så jäkla nervös. "Åh, kommer rösten att hålla? Tonartshöjningen, hur ska det gå med den? Och klackarn på skorna? Och tomtarna på loftet?".

Kvällens största behållning var ändå Pekka Heino med sina kommentarer. Vad sägs om det här till exempel:

"Moldaviens sångare ser ut som Agneta Bolme Börjefors."

"Det här är större än VM, större än OS, större än allt." (Om det faktum att Finland vunnit ESC för första gången någonsin. Men Pekka, större än OS det är väl ändå att ta i?)

"Jag lovar att hålla käft när rösterna läses upp." (Har han fått skäll av chefen, brukar han inte vara tyst?)

Nu är det i alla fall över för i år. Är det för mycket begärt att få höra riktig musik på radion igen? Hur länge kommer Lukas gå runt och, med basröst, sjunga Hard Rock Halleluja? Och hur länge kommer jag att stå ut med det?

Ett trevligt allternativ

Men åh, vi kanske skulle skickat Tomas Andersson Wij till Athen istället för Carola? Jag tycker i alla fall att hans version av "Evighet" är betydligt mer trivsam och hemtrevlig än spektaklet Häggkvist. Dessutom tror jag att Herr Tomas är mer homovänlig. Vad gäller utstrålning och karisma har han däremot en hel del att jobba på. Lyssna på hans tolkning av låten här.

Jag har abstinens

Så, nu käns det bättre. Dessutom kommer han hem i moron!

Look-a-like

Är det någon mer än jag som tycker att Lars Danielssons utpekade älskarinna , Helen Eduards, är misstänkt lik Jessica Simpson?


Helen Eduards



Jessica Simpson

Äta sova leva

Det finns två saker som jag är extremt dålig på. Det ena är att äta och det andra är att sova. När det gäller maten så kan det bero på ett antal saker. För det första så kan det vara en konsekvens av mitt forna liv som anorektiker. Jag har helt enkelt glömt bort hur det känns att vara riktigt hungrig. Jag inbillar mig att andra känner hungern i magen. Jag tycker mig minnas att jag själv var så innan jag fuckade upp mitt förhållande till både hunger och mat. Det händer ofta att jag går runt och tycker att jag har oförklarlig huvudvärk eller känner mig lite darrig, och så kommer jag på att jag varken ätit frukost eller lunch fast klockan är tre på eftermiddagen. För det andra så tycker jag att det är så fruktansvärt tråkigt att äta. Jag tycker faktiskt inte att det är särskilt roligt även om jag är i gott sällskap och maten är god. Fast nu kommer vi in på orsak nummer tre, jag tycker sällan att mat är gott. (Chokladmoussen på Madeira undantaget). Jag äter för att få energi och för att orka, för att fylla magen men inte för att reta smaklökarna. Trots detta lyckas jag ändå stoppa i mig tillräckligt med föda för att ge näring åt en normalbyggd kroppshydda. Jag får tacka Lukas för det eftersom jag varannan vecka äter på regelbundna tider och mer än en gång om dagen. Dessutom är det nog bra för mig att börja träna, då måste jag tänka på vad jag stoppar i mig.

Nu till sömnen. I perioder är jag verkligen skitdålig på att sova. Jag har alltid varit en kvälls- och nattmänniska. När jag är ledig och är hemma en hel dag så kommer jag inte igång med något vettigt förrän framåt nio-tio på kvällarna. Sedan kan jag gladeligen sitta och sortera strumpor, frosta av frysen, rensa klädkammaren, måla eller skriva fram till klockan två-tre på natten. Tyvärr är det här ingen praktisk dygnsrytm eftersom man måste jobba och gå i skolan på dagtid. Jag är lika sur varje gång jag måste gå och lägga mig klockan tio för att orka upp klockan sex på morgonen. För det absolut sämsta med att jag är dålig på att sova är att jag är helt värdelös på att vara trött. Jag blir stressad, tappar minnet och så får jag en tom uttryckslös blick som leder till att alla kommer fram och lägger handen på min axel och frågar om jag mår bra. Då blir jag arg. Låt min trötthet vara ifred! Jag är som mest kreativ och livsglad mitt i natten och om jag inte får vara vaken då, i alla fall någon gång ibland, så kommer jag ruttna.

Om vi summerar det här så kommer vi fram till att jag är dålig på att sova och värdelös på att vara trött. Jag tycker det är tråkigt att äta och är sällan riktigt hungrig vilket leder till att jag äter när jag kommer ihåg det, vilket ibland är oftare än annars. Man undrar ju hur jag överlever egentligen.

Men titta så välmående jag, trots allt, ser ut.

En kärleksförklaring till det som inte kan förklaras

Igår när jag åkte hem från träningen lyckades jag missa bussen med två minuter och fick sedan vänta över en halvtimme på nästa. Jag svor och var allmänt missnöjd. Då kom det en man, eller jag skulle snarare vilja säga att det var en manskropp med ett litet barn på insidan. Han hade varit och dansat folkdans. Tidigare under dagen hade han suttit vid en dator och det hade varit spännande. Han hade inte hunnit äta någon middag så han var hungrig och trött. Vi satt och pratade eftersom vi inte hade något bättre för oss under trettio minuter. Han verkade tycka att det var viktigt med klockslag. Han frågade när jag åkt till tränningen, hur länge jag tränat och vilken tid min buss gick från stan. Dessutom var han väldigt intresserad av vad jag skulle göra när jag kom hem. Han var som ett litet barn och samtalet var rätt komiskt.

- Vad har du gjort?
- Jag har varit och spelat basket.
- Varför då?
- Ja du, för att jag tycker att det är roligt.
- Varför då?
- Jag vet inte riktigt, det är en svår fråga.
- Vad ska du göra när du kommer hem?
- Jag ska duscha.
- Varför då?
- Jag har ju varit och tränat och är svettig.
- Varför då?
- Jag har sprungit.
- Jaha. Vad ska du gör sen då?
- Jag ska äta.
- Varför då?
- Jag blir hungrig när jag har tränat.
- Vad händer om du inte äter då?
- Då fortsätter jag att vara hungrig och då kan jag inte sova sen.
- Jaha. Jag har ätit pastasoppa med korvbitar i idag.

Och sådär fortsatte det. Han ställde en fråga, jag svarade och han sa "Varför då?". Jag tycker väldigt mycket om den här typen av människor. Han påminde om personerna jag tar hand om på jobbet även om jag inte tror att han hade någon psykisk sjukdom. Jag har svårt att förklara min kärlek till udda personligheter. Det finns något vackert hos sjuka människor och utsatta grupper. Alla vi andra styrs av normer och förväntningar. Vi vet hur vi ska vara och bete oss för att accepteras. Socialisationen lägger sig som ett lager eller en mask över det som egentligen är kärnan i oss själva. Vem var jag egentligen innan jag formades till att passa in i det samhälle jag lever i? För visst tappar man en del av sig själv på vägen, i den process då man ska bli normal och välanpassad. Men vem är normal egentligen?

När man blir psykist sjuk så faller allt samman. Man har inte längre kraften, förmågan eller möjligheten att vara som alla andra. Och allt som finns kvar är kärnan, den person man var innan alla krav och måsten. En person som inte kan spela efter våra regler och som därför uppfattas som konstig och annorlunda. Jag ser det varje gång jag är på jobbet. Hur dessa människor kämpar för att bli accepterade, hur gärna de vill vara som oss, hur de samtidigt inte kan vara någon annan än den de har blivit och hur svårt det är att bli dömd utifrån just den anledningen.

Det här är ingen teori och jag vill inte försköna en bister verklighet och inte heller bagatellisera den hårda världe de lever i. Det här är min egen upplevelse. Och jag älskar de här människorna för att de finns och för att de tar plats, hur liten den platsen än är. De är fler än vi tror. De finns överallt och de är inte konstigare än du och jag. De har bara formats på ett annat sätt, utifrån andra förutsättningar och jag skulle aldrig komma på tanken att dömma dem. Det är det finaste som finns när någon kastar av sig masken och visar vem som verkligen finns där bakom. Jag önskar att jag kunde göra det oftare.

I brist på annat: Det här är tydligen jag

Your Five Factor Personality Profile

Extroversion: You have low extroversion. You are quiet and reserved in most social situations. A low key, laid back lifestyle is important to you. You tend to bond slowly, over time, with one or two people. Conscientiousness: You have high conscientiousness. Intelligent and reliable, you tend to succeed in life. Most things in your life are organized and planned well. But you borderline on being a total perfectionist. Agreeableness: You have high agreeableness. You are easy to get along with, and you value harmony highly. Helpful and generous, you are willing to compromise with almost anyone. You give people the benefit of the doubt and don't mind giving someone a second chance. Neuroticism: You have low neuroticism. You are very emotionally stable and mentally together. Only the greatest setbacks upset you, and you bounce back quickly. Overall, you are typically calm and relaxed - making others feel secure. Openness to experience: Your openness to new experiences is high. In life, you tend to be an early adopter of all new things and ideas. You'll try almost anything interesting, and you're constantly pushing your own limits. A great connoisseir of art and beauty, you can find the positive side of almost anything.

Vem är du?

Det är roligt nästan jämt (men inte när människor slåss)

Min hypotes var korrekt! Mina fötter mådde förträffligt bra under gårdagens fest. Efter två drinkar var problemen som bortblåsta. Tyvärr uppstod det nya. Det var till att börja med en väldigt trevlig tillställning. Alla var glada och nöjda men när vi började tänka på att förflytta oss till Harrys urartade det hela totalt. Orsaken? Vissa var missnöjda med musiken! Folk började bråka, två läger bildades snabbt, flaskor flög och alla slet och drog i varandra. Som den fegis jag är avlägsnade jag mig från platsen efter att ha avväpnat en stackars tjej som var en halvmeter kortare än jag. Jag kände bara två personer och när jag försäkrat mig om att dessa var hela och mådde bra så gick jag vidare till Harrys med allra finaste vännen och en ny bekantskap. När jag lite ynkligt frågade varför folk måste bråka svarade någon att det blir så när man buntar i hop trettio flator med varandra. Jag vägrar tro på den förklaringen även om jag för tillfället inte har något bättre att komma med. Precis när vi gick kom polisen och styrde upp det hela och allt verkade lugna ner sig.

Väl på Harrys dansade vi oss svettiga i schlagerbaren (?!) och hade riktigt roligt. Men när klockan började närma sig ett och alkoholen gick ur kroppen tyckte både jag och mina fötter att det fick vara slut på det roliga. Jag och allra finaste vännen tog en taxi hem och en halvtimme senare sov vi som små grisar enda tills K ringde och väckte oss klockan elva i förmiddags. På det hela taget var det ändå en lyckad kväll och jag lärde känna lite nya människor vilket alltid är trevligt.

Idag har jag och allra finaste vännen tittat på fyra avsnitt av The L Word, lagat och ätit vår paradrätt samt avhandlat diverse viktiga frågor. Jag har dessutom hunnit med lite samhällstjänst genom att prata med en journalist i nästan två timmar. Information, kära vänner, är nyckeln till framgång. Ikväll tittar jag på hockey igen, även om det inte är någon upplyftande historia hittills.

I morgon måste jag plugga massor och sedan tänkte jag åka ner på basketträningen. Fötterna är inte hundraprocentiga än men jag blir tokig om jag måste ligga ensam i lägenheten en dag till.

Vardagen på två fötter

Ibland blir jag bara så trött. Som när jag har haft jävligt ont i fötterna i över en vecka samtidigt som jag försökt ta hand om hem och barn. (Det är nu man skulle haft en sambo). Lukas måste till dagis. Det är ett oundvikligt faktum om jag ska kunna plugga men att ta sig till dagis har likt förbannat varit ett helvete. Aldrig har sträckan till och från bussen känts så lång. För att inte tala om bussresan. Hur det bultar och spränger och man kommer inte undan. Fötterna sitter där de sitter och det finns inte så mycket annat att göra åt saken än att stå ut. Får man gråta på bussen? Får man det?

Mat måste man laga. Disk måste man diska. Barn ska badas, nattas, lekas med. Inser ni hur mycket av vårt vardagliga liv vi spenderar stående och att vi därmed är beroende av friska och välmående fötter? Man lägger inte märke till sådana saker förrän kroppsdelen i fråga börjar värka efter två sekunders belastning.

Nu har Lukas åkt till sin pappa och jag kan tillåta mig själv att känna efter hur trött jag är. Det är jobbigt att ha ont (och jag är ändå van). Det tar på krafterna och tär på humöret. Så jag ska nog sätta mig och gråta en stund och tycka synd om mig själv. Sen ska jag titta på hockey. Och efter det ska jag ligga stilla för det är det enda som hjälper. Stilla ska jag ligga tills i morgon klockan två då jag ska möta upp allra finaste vännen på stationen. Vi ska ladda upp med mat och några avsnitt av The L Word och sedan ska vi på fest. Det kommer säkert bli väldigt roligt. Undrar om jag får mindre ont i fötterna om jag dricker alkohol? Låt säga att smärtan minskar för varje drink, oj vad glad i hatten jag kommer bli då. Det får bli en rapport om det sen, här i "The Feet Blog".

Stödjande verksamhet

Den 4 maj annordnade SFS (Sveriges förenade studentkårer) i sammarbete med lokala studentkårer demonstrationer runt om i landet för att få politikerna att förstå att vår ekonomi inte riktigt går ihop. (Läs mer om det här.) Jag kunde tyvärr inte vara med eftersom jag vid det tillfället knappt kunde ta mig ur sängen (fötterna ni vet) och definitivt inte var kapabel att traska runt på stan och dela ut nudlar till politiker. Jag funderar på att istället inhandla en t-shirt med följande tryck för att uttrycka mina sympatier:



Uj uj uj, det är hårt att vara fattig student.

Bloggen goes South Park

Såhär skulle jag och mina nära och kära se ut om vi var med i South Park:

Me


Lukas (Notera slipsen, Lukas har sju stycken och använder dem alla så fort tillfälle ges)


Systeryster (Som kommer att säga upp bekantskapen med mig nu)


Allra finaste vännen (Som inte läser bloggen och därför inte kan säga upp bekantskapen med mig, vilket hon annars skulle göra)


Har ni som jag för mycket fritid kan ni göra era egna South Park-figurer här

En kvällsvana av den kvantitativa sorten

Jag inbillar mig att andra barn sover sött i sina sängar tillsammans med ett eller möjligen ett par gosedjur. Men så jobbar inte vi i den här lilla familjen på två personer. När jag har lagt Lukas om kvällarna och går ut ur hans rum har han endast sällskap av sin allra käraste ägodel Anki, som ser ut såhär (om än med något gråare fjäderdräkt):



När jag någon timme senare tittar till honom är hans säng ett hav av leksaker. Jag vet inte hur han lyckas. Varje kväll lovar han dyrt och heligt (möjligen med korsade fingrar?) att han ska ligga still i sängen och varje kväll tror jag honom och hör oftast inte så mycket som ett knäpp från hans rum. Ändå hittade jag följande när jag igår röjde upp i leksaksorgien:

- En orange byggarhjälm (som satt på hans huvud)
- Fyra böcker
- En rittavla
- Sex frukter i plast
- En snusdosa?!
- Tre bilar
- Ett svärd i skummgummi

En helt vanlig sängskörd med andra ord. Jag undrar vad han ska ha alla de där sakerna till när han ska sova? Särskilt snusdosan förbryllar mig. Är detta månne anledning till att det ibland tar en timme för Lukas att somna? Ja det är sådant här jag ligger och funderar på under mina sömnlösa nätter. Intressant liv, eller hur!

Fotproblemen som förändrade mitt liv

Människan är av naturen adaptiv, det vill säga hon anpassar sig efter sin miljö och sina förutsättningar. Jag själv är numera ett lysande exempel på just adaption. Jag har tvingats göra vissa omstruktureringar i mitt liv sen mina fötter kastade i handduken och gick ut i strejk.

1.Den tid det tar för mig att förflytta mig en given sträcka har fördubblats. Jag måste därför starta tidigare än förut, och jag måste i vissa fall även gå upp tidigare på morgonen eftersom det tar längre tid att gå till bussen.

2. All fysisk aktivitet delas upp i pass om fem minuter. Fem minuters rörelse - fem minuters vila. Lite som intervallträning.

3. Dagliga sysslor kräver, på grund av punkt nummer två, noggrann planering. Laga mat, diska, städa och lägga barn tar därför, i överensstämmelse med punkt ett, dubbelt så lång tid.

4. Jag försöker se till att ha en sittplats tillgänglig i princip hela tiden. Det gäller både när jag är hemma och när jag är ute. Så nu har min hjärna skapat ett alldeles nytt schema innehållandes samtliga parkbänkars placering i centrum och på vägen till och från Lukas dagis.

5. Jag har lärt mig att det mest går att utföra liggandes med fötterna 60 centimeter ovanför hjärtat. Exempelvis blogga, borsta tänderna och klä på sig.

Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så inrutad. Ge mig mina fötter tillbaka nu! Så att jag kan vara lika ostrukturerad och fri som vanligt.

PS. Jag har idag åtgärdat steg ett i min åtgärda-fotproblem-lista.

Live från högskolebiblioteket

Idag bloggas det direkt från högskolebiblioteket i Eskilstuna. Man skulle ju kunna tro att det inte händer så mycket här eftersom det överallt står små skylltar med texten "På allmän begäran, håll ner ljudvolymen", men studenter är rebelliska varelser som trotsar förbud och vågar gå mot strömmen. Här tjattras det lika frisk som på Café Kakas uteservering en solig dag i maj. På tal om skyltar så finns det en annan variant, nämligen "Ingen förtäring i bibliotekt, tack!". N är brutalt medveten om denna regel då hon blev tillsagd när hon stoppade in en läkerol i munnen!

Hursomhelst har jag återigen lyckats placera mig mitt emot två tjejer som diskuterar sina förlossningar. (Förra gången fick jag veta att den ena fick sy 26 stygn och att hon inte kunde sitta på två veckor). Jag tycker att det är intressant att man väljer bibliotekt som en lämplig plats att diskutera en så privat tillställning som sin förlossning. Varenda människa inom en radie på tio meter får nu veta allt värkfrekvenser, smärtlindring, bristningar och antal stygn på människokroppens mest känsliga ställen. Att dom inte begriper att det sitter en bloggnarkoman på andra sidan bordet som glatt för informationen vidare till allmänheten.

Biblioteket är annars en utmärkt plats att studera och förfasa sig över det rådande modet. Vad ska man tycka om det här till exempel:



Något liknande trippade precis förbi mig. Dags för mig att göra ett besök i mammas garderob kanske? Nej, det skulle vara dödsstöten för mina redan missnöjda fötter. Jag skalll istället återgå till den aktivitet jag kom hit för, det vill säga plugga. I morgon ska jag ha keps, skygglappar och öronproppar med mig. Här gäller det att stänga ute världen om man ska få något gjort.

I huvudet på Lukas Lintott

Tjoho, Lukas hällde precis ut ett helt rör med smarties över mitt, inte så rena, sovrumsgolv.

- Men Lukas!
- Oj då (uttalas oooouj dååå på exemplarisk västmanländska). Kan inte du plocka upp mamma? Jag hällde ju ut dom.

Jag förundras över hans logik. I hans huvud är något rättvist om man turas om. Han gör först något och förväntar sig att jag tar över stafettpinnen för att sedan lämna tillbaka den till honom igen. Han tycker exempelvis att jag ska städa hans rum eftersom han har stökat ner, då blir det rättvist. Eftersom jag inte är särskilt förtjust i det här systemet får han sällan sin vilja igenom men det har inte hindrat honom att envist försöka med samma resonemang i över två år. Det ska han i alla fall ha cred för, han ger inte upp i första taget.

Men vänta nu. Rassel, rassel.

Neeeeej, nu hällde han ut dom på vardagsrumsgolvet också!

Jag orkar inte komma på någon titel för jag är faktiskt jävligt trött

Det har varit en galen natt och jag kar knappt sovit. Nu ligger jag och skriver blogg, klockan sex en lördagsmorgon. Det kan inte vara riktigt friskt. Lukas vaknade exakt 05:30 och sitter nu och tittar på tv-shop (?) och äter nötter. Själv har jag börjat räkna timmarna tills jag får gå och lägga mig igen. Men det är ett tag kvar dit. Först ska jag till exempel spendera minst sex timmar på Lukas dagis för att vårstäda tillsammans med övriga föräldrar. Skrubba legobitar med tandborste, typ.

Grammatik, me no like

På det stora hela har det varit en trivsam dag. På grund av begränsad rörelsefrihet har jag legat i sängen mest hela tiden, där jag även är stationerad just nu. Jag isar min ena fot, löser lite korsord, pillar mig i naveln och funderar över svensk grammatik. Förvänta er inga storverk nu, jag är nämligen helt värdelös på grammatik. Det var det jag funderade över. Jag lyckades ändå få femma och senare MVG i svenska och måste således ha maskerat min bristande kunskap väl. För jag är verkligen helt kass på tempusformer, bisatser och allt det andra (ni ser, jag vet ju inte ens vad det heter). Som tur är har jag en vän som snart läst 80 poäng svenska på högskolan. Vid behov kan jag därför skicka i väg särskilt viktiga texter till henne för granskning. Häromdagen fick jag dock ett sms från henne som får mig att fundera över om hon verkligen är rätt person för jobbet.

"Hej fining! Jag har tagit mig till Etuna. Så jag lunchar skit gärna om typ en timme. Ringer liksom då. Puss!"

Hm...jag får trösta mig med att folk har en tendens att skriva på en synnerligen konstig svenska när de skickar sms. Men c-uppsatsen kommer nog få dras med mina grammatiska brister. Och den här bloggen ser ut som den gör. Om ni är missnöjda kan ni läsa världens bästa Embryo och sedan återkomma.

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i
Eskilstuna på bloggkartan.se

Uppdatering: Fotproblem

Bloggen har tillfälligt kommit att handla mycket om mina fötters status men det beror på att det för tillfället är ett stort och smärtsamt problem. Jag har nu rekognoscerat webben och kommit fram till att jag behöver följande:

Steg 1 - Hälkuddar



Steg 2 - Nya skor i rätt utformning (om ovanstående inte fungerar)



Det här känns betryggande: Extended heel counter construction provides enhanced ankle support.

Steg 3 - Bilden talar för sig själv

Aj...

...ajajajaj shit vad ont mina fötter gör. Den där salvan fungerar säkert mycket bättre på klämskadade bröst för på mina fossingar gjorde den verkligen ingen nytta. Nu har fötterna dessutom svulnat upp och jag kan inte längre se om jag har några fotknölar. Jag kan inte ens prestera en tillstymmelse till normal gångstil. Jag såg säkert fruktansvärt rolig ut när jag skulle försöka ta mig från bussen, uppför backen för att sedan bestiga fyra trappor. En tröst i samanhanget är att det inte gör så farligt ont när jag ligger still, då pulserar det mest lite hemtrevligt. I morgon får jag alltså ligga i sängen hela dagen och skriva på min uppsats. Och det ser jag ju fram emot så himla mycket, inte! Nu ska fötterna få vila tills nästa vecka och under tiden ska jag försöka klura ut en lämplig åtgärd. Det går nämligen inte så bra att spela basket om man inte kan springa, hoppa eller byta riktning snabbt. Men nu ska fötterna och jag gå och lägga oss. Vi är rätt trötta, båda två.

Klämskadade bröst?

Lite bakgrundsfakta först. Ingen som är någorlunda bekant med mig eller har läst den här bloggen har undgått att bli informerade om att jag börjat spela basket igen. Till denna akivitet behöver man ett par, för ändamålet lämpliga, skor. När jag förra veckan traskade in på Stadium här i stan utspelade sig följande scen varpå jag fick en smärre chock.

- Hej, jag undrar var basketskorna i damstorlek finns någonstans.
- Eh, det finns tyvärr inga.
- Va?
- Nej alltså vi har inga just nu. Det är inte så många märken som gör basketskor i damstorlek och vanligtvis får vi in dessa på hösten.
- Va?
- Tyvärr.
- Men vad menar du, spelar inte tjejer basket? (Jag har äntligen börjat hämta mig från chocken och kan tala igen)
- Jo det gör dom såklart.
- Men vad har dom på fötterna då, fotbollsskor?

Ja sådär fortsatte det och jag har aldrig varit så glad över att jag har stora fötter som faktiskt passade in i den minsta herrstorleken som jag tillslut hittade i den tredje affären. Nu kan man ju tro att allt är frid och fröjd men det är det inte. Herrskor är mycket bredare än damskor och jag har extremt smala fötter. Det leder till att jag vinglar runt ganska rejält i mina skor trots att jag knyter åt dem så hårt jag kan. Och nu har jag ont i fötterna. Jag skyller detta helt och hållet på skorna och inte på att jag är otränad eller något annat...hrm...orimligt.

Men i alla fall, nu kommer vi till det som jag egentligen skulle skriva om. Jag var på apoteket idag för att köpa någon salva som kunde vara till hjälp för mina ömmande fötter. Jag ska nämligen träna idag igen och det är fullt tillräckligt att ha sämst kondition och lite halvtaskig teknik, jag vill inte ha ont i fötterna också. På salvan kunde man läsa följande: "För lindring av tillfällig smärta och svullnad i samband med skador såsom stukningar, vrickningar och klämskador". Skitbra tänkte jag och läste vidare: " Om du ammar skall du inte smörja in brösten med Reparil N". Jaha, eller nehe, få se nu. Stukade bröst? Vrickade bröst? Klämskadade bröst? Ni som är ägare till eller känner någon som äger ett par bröst får gärna ge mig några tips i kommentarerna om hur dessa skador skulle kunna tänkas uppkomma. Jag har i alla fall aldrig råkat ut för dem. Men jag gissar på att klämskador är mer vanligt förekommande. De andra skadorna kan jag inte ens i min vildaste fantasi iscensätta. Men det kanske ni kan?

Spontanitet och telefonsvarare

Ibland mår till och med en inbiten planerare som jag bra av att vara lite spontan. Det hela började med att jag pep i väg ett sms till min favoritnorrläning, bara för att tala om hur mycket jag tycker om henne. Tillbaka fick jag en inbjudan angående en kaka som stod och väntade på att bli uppäten. Jag tackar aldrig, aldrig nej till kaka så jag pallrade mig i väg på mina, efter basketträningen, värkande fötter. Nu har jag precis kommit hem och jag fick förutom den utlovade kakan även mat och trevligt sällskap.

Väl hemma väntade ett långt och utförligt meddelande från allra finaste vännen på telefonsvararen. Hon har fortfarande skonummer 40. Ni som aldrig ringt mig och hört vad jag säger på nyss nämnda svarare blir kanske lite konfunderade nu. Men det är inte så konstigt som det låter. Jag frågade helt enkelt Lukas vad han ville att vi skulle säga i meddelandet. Han tyckte att vi precis som alla andra skulle be de som ringde att lämna sitt namn och sitt skonummer, och så fick det bli. Jag har därför inga som helst problem att köpa skor i present till hela min bekantskapskrets, inklusive chefen och Magnus på tele2. Min käre farfar tyckte dock att det var lite märkligt och sa: "Va! Sa du skonummer. Nej det sa du väl inte. Men om du sa det får du sluta upp med de där dumheterna. Det är faktiskt jag som har förtur på att vara förvirrad i den här släkten"

Nu ska jag ringa ett mycket viktigt samtal och sen ska jag sova. God natt!

Men hey...

...jag ska ju spela basket idag. Så snart är jag mig själv igen. Med eller utan pappa i mitt liv. Jag gör som jag vill. Och jag gör det bra.

Pappa

Jag lovade mig själv att den här bloggen skulle bli något annat. Här skulle inte finnas ett uns av självömkan och tragiska berättelser från det förflutna. Det skulle inte bli som på alla slutna communites där man kan vräka ur sig vilken skit som helst eftersom det bara är en skara utvalda som kan läsa. Men i morse när jag vaknade, trött och helt tom i huvudet efter helgens jobbmaraton, så kändes det faktiskt inte så bra. Och jag skulle ljuga om jag skrev något klatschigt och underhållande. Därför gör jag inte det.

Såhär bli det istället.

För det mesta går det alldeles utmärkt. Jag har accepterat att det är såhär det ser ut och att jag faktiskt funkar mycket bättre under rådande förhållanden. Jag har en ny, helt fantastisk familj. Min gamla var trasig och skev. Men ibland, utan minsta förvarning, värker det till någonstans djupt inne i mig där jag gömt de små fragmenten från mitt förra liv. Och precis just nu så saknar jag min pappa som jag inte kan sakna någon annan (Lukas undantaget, alltid undantaget). Så nu vill jag bara gråta,
och jag önskar så innerligt att han byter åsikt, att han kommer tillbaka till mig och den allra finaste av sexåriga pojkar. Men jag inser att det aldrig kommer att hända. Den största sorgen av dem alla, att jag miste honom. Det finns ingenting jag kan göra. Jag vägrar ljuga för mig själv eller någon annan. Jag fortsätter att leva mitt liv så som jag måste för att överleva, för att klara av att vara Louise. Och om jag måste göra det utan pappa så gör jag det utan att blinka, men jag kan inte förneka att jag ibland, dagar som denna, fäller en och annan tår för att det måste vara så.