Vardagen på två fötter

Ibland blir jag bara så trött. Som när jag har haft jävligt ont i fötterna i över en vecka samtidigt som jag försökt ta hand om hem och barn. (Det är nu man skulle haft en sambo). Lukas måste till dagis. Det är ett oundvikligt faktum om jag ska kunna plugga men att ta sig till dagis har likt förbannat varit ett helvete. Aldrig har sträckan till och från bussen känts så lång. För att inte tala om bussresan. Hur det bultar och spränger och man kommer inte undan. Fötterna sitter där de sitter och det finns inte så mycket annat att göra åt saken än att stå ut. Får man gråta på bussen? Får man det?

Mat måste man laga. Disk måste man diska. Barn ska badas, nattas, lekas med. Inser ni hur mycket av vårt vardagliga liv vi spenderar stående och att vi därmed är beroende av friska och välmående fötter? Man lägger inte märke till sådana saker förrän kroppsdelen i fråga börjar värka efter två sekunders belastning.

Nu har Lukas åkt till sin pappa och jag kan tillåta mig själv att känna efter hur trött jag är. Det är jobbigt att ha ont (och jag är ändå van). Det tar på krafterna och tär på humöret. Så jag ska nog sätta mig och gråta en stund och tycka synd om mig själv. Sen ska jag titta på hockey. Och efter det ska jag ligga stilla för det är det enda som hjälper. Stilla ska jag ligga tills i morgon klockan två då jag ska möta upp allra finaste vännen på stationen. Vi ska ladda upp med mat och några avsnitt av The L Word och sedan ska vi på fest. Det kommer säkert bli väldigt roligt. Undrar om jag får mindre ont i fötterna om jag dricker alkohol? Låt säga att smärtan minskar för varje drink, oj vad glad i hatten jag kommer bli då. Det får bli en rapport om det sen, här i "The Feet Blog".