Spontanitet och telefonsvarare

Ibland mår till och med en inbiten planerare som jag bra av att vara lite spontan. Det hela började med att jag pep i väg ett sms till min favoritnorrläning, bara för att tala om hur mycket jag tycker om henne. Tillbaka fick jag en inbjudan angående en kaka som stod och väntade på att bli uppäten. Jag tackar aldrig, aldrig nej till kaka så jag pallrade mig i väg på mina, efter basketträningen, värkande fötter. Nu har jag precis kommit hem och jag fick förutom den utlovade kakan även mat och trevligt sällskap.

Väl hemma väntade ett långt och utförligt meddelande från allra finaste vännen på telefonsvararen. Hon har fortfarande skonummer 40. Ni som aldrig ringt mig och hört vad jag säger på nyss nämnda svarare blir kanske lite konfunderade nu. Men det är inte så konstigt som det låter. Jag frågade helt enkelt Lukas vad han ville att vi skulle säga i meddelandet. Han tyckte att vi precis som alla andra skulle be de som ringde att lämna sitt namn och sitt skonummer, och så fick det bli. Jag har därför inga som helst problem att köpa skor i present till hela min bekantskapskrets, inklusive chefen och Magnus på tele2. Min käre farfar tyckte dock att det var lite märkligt och sa: "Va! Sa du skonummer. Nej det sa du väl inte. Men om du sa det får du sluta upp med de där dumheterna. Det är faktiskt jag som har förtur på att vara förvirrad i den här släkten"

Nu ska jag ringa ett mycket viktigt samtal och sen ska jag sova. God natt!