Pappa

Jag lovade mig själv att den här bloggen skulle bli något annat. Här skulle inte finnas ett uns av självömkan och tragiska berättelser från det förflutna. Det skulle inte bli som på alla slutna communites där man kan vräka ur sig vilken skit som helst eftersom det bara är en skara utvalda som kan läsa. Men i morse när jag vaknade, trött och helt tom i huvudet efter helgens jobbmaraton, så kändes det faktiskt inte så bra. Och jag skulle ljuga om jag skrev något klatschigt och underhållande. Därför gör jag inte det.

Såhär bli det istället.

För det mesta går det alldeles utmärkt. Jag har accepterat att det är såhär det ser ut och att jag faktiskt funkar mycket bättre under rådande förhållanden. Jag har en ny, helt fantastisk familj. Min gamla var trasig och skev. Men ibland, utan minsta förvarning, värker det till någonstans djupt inne i mig där jag gömt de små fragmenten från mitt förra liv. Och precis just nu så saknar jag min pappa som jag inte kan sakna någon annan (Lukas undantaget, alltid undantaget). Så nu vill jag bara gråta,
och jag önskar så innerligt att han byter åsikt, att han kommer tillbaka till mig och den allra finaste av sexåriga pojkar. Men jag inser att det aldrig kommer att hända. Den största sorgen av dem alla, att jag miste honom. Det finns ingenting jag kan göra. Jag vägrar ljuga för mig själv eller någon annan. Jag fortsätter att leva mitt liv så som jag måste för att överleva, för att klara av att vara Louise. Och om jag måste göra det utan pappa så gör jag det utan att blinka, men jag kan inte förneka att jag ibland, dagar som denna, fäller en och annan tår för att det måste vara så.