En kärleksförklaring till det som inte kan förklaras

Igår när jag åkte hem från träningen lyckades jag missa bussen med två minuter och fick sedan vänta över en halvtimme på nästa. Jag svor och var allmänt missnöjd. Då kom det en man, eller jag skulle snarare vilja säga att det var en manskropp med ett litet barn på insidan. Han hade varit och dansat folkdans. Tidigare under dagen hade han suttit vid en dator och det hade varit spännande. Han hade inte hunnit äta någon middag så han var hungrig och trött. Vi satt och pratade eftersom vi inte hade något bättre för oss under trettio minuter. Han verkade tycka att det var viktigt med klockslag. Han frågade när jag åkt till tränningen, hur länge jag tränat och vilken tid min buss gick från stan. Dessutom var han väldigt intresserad av vad jag skulle göra när jag kom hem. Han var som ett litet barn och samtalet var rätt komiskt.

- Vad har du gjort?
- Jag har varit och spelat basket.
- Varför då?
- Ja du, för att jag tycker att det är roligt.
- Varför då?
- Jag vet inte riktigt, det är en svår fråga.
- Vad ska du göra när du kommer hem?
- Jag ska duscha.
- Varför då?
- Jag har ju varit och tränat och är svettig.
- Varför då?
- Jag har sprungit.
- Jaha. Vad ska du gör sen då?
- Jag ska äta.
- Varför då?
- Jag blir hungrig när jag har tränat.
- Vad händer om du inte äter då?
- Då fortsätter jag att vara hungrig och då kan jag inte sova sen.
- Jaha. Jag har ätit pastasoppa med korvbitar i idag.

Och sådär fortsatte det. Han ställde en fråga, jag svarade och han sa "Varför då?". Jag tycker väldigt mycket om den här typen av människor. Han påminde om personerna jag tar hand om på jobbet även om jag inte tror att han hade någon psykisk sjukdom. Jag har svårt att förklara min kärlek till udda personligheter. Det finns något vackert hos sjuka människor och utsatta grupper. Alla vi andra styrs av normer och förväntningar. Vi vet hur vi ska vara och bete oss för att accepteras. Socialisationen lägger sig som ett lager eller en mask över det som egentligen är kärnan i oss själva. Vem var jag egentligen innan jag formades till att passa in i det samhälle jag lever i? För visst tappar man en del av sig själv på vägen, i den process då man ska bli normal och välanpassad. Men vem är normal egentligen?

När man blir psykist sjuk så faller allt samman. Man har inte längre kraften, förmågan eller möjligheten att vara som alla andra. Och allt som finns kvar är kärnan, den person man var innan alla krav och måsten. En person som inte kan spela efter våra regler och som därför uppfattas som konstig och annorlunda. Jag ser det varje gång jag är på jobbet. Hur dessa människor kämpar för att bli accepterade, hur gärna de vill vara som oss, hur de samtidigt inte kan vara någon annan än den de har blivit och hur svårt det är att bli dömd utifrån just den anledningen.

Det här är ingen teori och jag vill inte försköna en bister verklighet och inte heller bagatellisera den hårda världe de lever i. Det här är min egen upplevelse. Och jag älskar de här människorna för att de finns och för att de tar plats, hur liten den platsen än är. De är fler än vi tror. De finns överallt och de är inte konstigare än du och jag. De har bara formats på ett annat sätt, utifrån andra förutsättningar och jag skulle aldrig komma på tanken att dömma dem. Det är det finaste som finns när någon kastar av sig masken och visar vem som verkligen finns där bakom. Jag önskar att jag kunde göra det oftare.