A penny for your thoughts

Snyggaste granen

Jo, så kan det gå. Jag och farfar missförstod varandra. Jag ville ha en gran. Det trodde inte han att jag ville eftersom jag skulle få den levererad först på annandagen. Så farfar hade inget barrträd med sig igår.

Katastrofen var nära. Lukas underläpp darrade. Jag konstaterade att det ibland är bra att vara lite långsam för på balkongen stod nämligen de sista resterna av förra årets gran. Och så är julfriden säkrad.

God jul, typ

Det här känns mycket märkligt. Det är julafton och jag sitter själv i min lägenhet. Det känns inte det minsta sorgligt men, som sagt, mycket märkligt. Jag äter nötter och tittar på Ronja rövardotter. Om en stund tänkte jag dammsuga och kanske slå in ett par paket. Lukas ringde alldeles nyss och var sådär full av bubblande förväntan som barn är på julafton. Det fick mig att känna mig gammal, och vuxet tråkig. Jag förväntar mig ingenting alls av den här dagen.

Om några timmar åker jag till jobbet och håller de ensamma sällskap. Äter risgrynsgröt tillsammans med dem som ingen annan har än vi som får betalt för att vara där. Det känns aldrig så tragiskt som på julafton men det brukar bli fint. En tyst och stillsam gemenskap. Någon slags känsla av familj, om så bara för en kväll.

Och som en liten julklapp från min kropp verkar armen vara på bättringsvägen. Det liksom spritter till i den ibland av återfunnet liv. Den är fortfarande trött och svag men det är bättre styrsel i den. Alltid något. I januari ska jag spela basket igen. Det har jag bestämt, arm och öga till trots.

Det är ingen bra dag idag. Armen vägrar lyda. Jag grät i duschen för att allt känns så hopplöst. Jag blev fly förbannad över att jag inte lyckades knäppa knapparna i mina byxor. Så känns det idag. Ilskan och gråten som slåss om utrymme. Och jag åker till jobbet med en klump i halsen.

Och någonstans i bakhuvudet viskar en röst från förr: Du förtjänar det här.

Det knakar i huset i kväll. Som om betongen rör på sig. Som om armeringsjärnen inuti husväggarna vore strängar som slås an av vinden.

Huset vibrerar av ljud för oss som är vakna. För mig och för min bongotrummande granne. Knirr knarr kraxar huset. Bam bam svarar bongotrumman. Ett ensligt trummande eko men ändå ett svar.

Det knäpper i släckta glödlampor. Det brusar i alltför kalla element. Och så avsaknaden av ljud från rummet intill. Tystnaden som väsnas och överröstar allt annat.

Jag lyssnar och följer ljuden. Stillsamt och vackert är det, att ligga vaken och höra hur den här dagen tvingar ur sig sina sista darrande toner. Ljudlöst tassar sömnen bort från mig. Jag tror bestämt inte att jag kommer att sova särskilt bra i natt heller.