Yeah

Det är väl det här som kallas sänglampa, del 2

Jag var på IKEA i förra veckan och förärade mig ett väldigt svart nattduksbord. Så nu slipper jag ha lampan i sängen och riskera att brinna upp. Boken som syns på bilden är för övrigt Det femte barnet av Doris Lessing som jag har fått för mig att jag ska läsa. Det går ganska trögt men omslaget är i alla fall fint.

I prickigt nattlinne och med raggsockor på fötterna hasar jag runt i lägenheten utan att egentligen veta vad jag sysslar med. Lampan i Lukas fönster lyser. Jag förmår inte släcka den. Veckorna kommer och går, lampan förblir tänd. Som om det betydde något.

Jag sover inte. Inte på nätterna och inte på dagarna. Det gör mig skör och oförutsägbar.

Jag rör vid mina saker, spelar på alla tre gitarrer och dricker te ur zoo-muggen. Ibland tycker jag om min lägenhet. Ibland behöver jag få vara hemma, vara där inga nya intryck finns, där allting är igenkännbart.

Något har gjort ont inuti. Det har skavt och värkt en tid för att sedan sakta lösas upp och försvinna. Jag glömmer så lätt bort min sårbarhet, glömmer bort att jag fortfarande bär på saker som jag behöver ta itu med.

Den stora tomheten. Höjderna och avgrunderna. Och allting däremellan.

Gaaah

Det är för mycket på jobbet. Mitt huvud är alldeles fullproppat med mer eller mindre viktig information. Det funkar inte. Jag glömmer bort att äta. Ingen lunch, ingen middag. Jag är inte hungrig men tryckte pliktskyldigt i mig en bit tårta för en stund sedan.

Jag flyter i väg, upp i det vänstra hörnet. Kroppen känns avlägsen, och mina tankar förefaller obegripliga. Jag borde ta mig samman på det där till synes enkla sättet som folk så lättvindigt råder mig att göra. Jag borde sova mer. Jag borde äta mer. Jag borde delegera mer.

Men framförallt så borde jag prata mindre. Av allt jag har sagt idag så misstänker jag att ungefär tio procent gick att förstå. Jag vet inte riktigt hur det gick till men de övriga nittio procenten bestod till stor del av ord som slumpmässigt parades ihop med varandra i min hjärna. Bra blev det i alla fall inte.

Och nu kan jag inte sova, fast jag är så trött så trött. Mitt fullproppade huvud vägrar varva ner. Jag kan lika gärna gå upp och frosta av frysen.

Ögonblick

Det är så lätt att fastna i alla de ögonblick då jag inte är med. Det är så lätt hänt att bara tänka på allt som jag missar, alla den tid som passerar när jag inte finns där. Stora stycken av hans liv där jag inte är närvarande. Nya kompisar jag inte vet namnen på. Läxor jag inte hjälper till med. Blåmärken, skrapsår och ärr som jag inte vet historien bakom. Tröst som jag inte kan ge. Glädje som jag inte kan dela.

Men det finns andra ögonblick, saker jag inte missar, bitar av hans liv där jag finns med. Lördagsmorgnar då han med håret rufsigt av sömn kryper ner under mitt täcke och borrar in sin näsa i min nacke. Hans frågor vid matbordet. Hans ögon som glittrar av skratt när vi läser SVJ. Våra blickar som möts när jag kommer gående över skolgården om fredagarna. Hans skratt.

Jag minns inte mycket av timmarna innan och efter han föddes. Men jag mins hans stora ögon, och hans pyttelilla hand som tog ett stadigt grepp om mitt hår. Och allt jag visste då, allt jag trodde mig veta, var att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag skulle aldrig överge honom.

I dag fyller han nio år. Och den tid som vi faktiskt har tillsammans måste få betyda mer än den tid som går oss förbi. Ögonblick efter ögonblick av kärlek, när han är här och när han inte är här. Min fina pojke.

Men du drömde väl i alla fall?

Så började det snöa igen. Stora blöta flingor, och allt blev vitt vitt vitt.

Idag tog vår excentriske konstnär ett stadigt men vänligt tag i min överarm, tittade mig rakt in i ögonen och frågade: Vad drömde du om innan du hamnade här?

Jag drömde om små saker, om rabarberpaj, om mormors skratt, om farfars eka och pappas träskor. Jag drömde om stora saker, om att livet skulle bli begripligt, om att jag skulle förstå, om att allting skulle bli som förut. Även efter att jag glömt bort hur förut var drömde jag om det.

Långt mycket senare drömde jag om att få snickra möbler, om träets fibrer under mina händer, om former, om slipdamm som dansade i solljuset och om valkar i handflatorna.

Och jag drömde om orden, om att få dem att berätta sådant som jag aldrig vågat säga, om att få någon annan att känna det jag kände, att göra det verkligt för någon annan, att sticka hål på tystnaden.

Till vår excentriske konstnär sa jag inget av det här. Jag sa att det var en hemlighet. Och han naglade fast mig med blicken och sa mycket allvarsamt: Men du drömde väl i alla fall? Du gjorde väl det?

Ja, det gjorde jag. Jag drömde. Just idag har jag lite svårt att förstå varför jag slutade med det.