I prickigt nattlinne och med raggsockor på fötterna hasar jag runt i lägenheten utan att egentligen veta vad jag sysslar med. Lampan i Lukas fönster lyser. Jag förmår inte släcka den. Veckorna kommer och går, lampan förblir tänd. Som om det betydde något.
Jag sover inte. Inte på nätterna och inte på dagarna. Det gör mig skör och oförutsägbar.
Jag rör vid mina saker, spelar på alla tre gitarrer och dricker te ur zoo-muggen. Ibland tycker jag om min lägenhet. Ibland behöver jag få vara hemma, vara där inga nya intryck finns, där allting är igenkännbart.
Något har gjort ont inuti. Det har skavt och värkt en tid för att sedan sakta lösas upp och försvinna. Jag glömmer så lätt bort min sårbarhet, glömmer bort att jag fortfarande bär på saker som jag behöver ta itu med.
Den stora tomheten. Höjderna och avgrunderna. Och allting däremellan. .jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar