En ranglig konstruktion

Jag ser min spegelbild i fönsterrutan. Mina ansiktsdrag som faller mjukt mot glaset. Mina ögon som smälter samman med mörkret utanför. Jag kan inte se tårarna men jag kan känna sältan från dom när dom rinner över mina läppar. Jag lägger fingertopparna mot mitt vänstra nyckelben och lugnas av den mjuka och välbekanta formen som spänner ut huden. Samtidigt skräms jag av hjärtats snabba och hårda slag som hamrar sig fram genom bröstet.

Jag andas. Försöker stilla de till synes meningslösa uppsättningar tankar som är mina och som skenar fram genom sommarnatten. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara någonstans alls. Jag vill sjunka tillbaka genom åren och upplösas i mig själv.

Jag är bara kött och blod. Och en mycket ranglig konstruktion av ben som skall bära upp det som är menat att ge mig liv. Mina tankar, mina känslor och mitt hjärtas stridsvilja som böjer sig, som viker ner sig inför den obotliga trötthetens tyngd. Den trötthet som kommer av att inte vilja någonting alls. Varje rörelse känns meningslös. Varje handling, varje tanke och varje ord överflödigt.

Jag känns överflödig.