Men du drömde väl i alla fall?

Så började det snöa igen. Stora blöta flingor, och allt blev vitt vitt vitt.

Idag tog vår excentriske konstnär ett stadigt men vänligt tag i min överarm, tittade mig rakt in i ögonen och frågade: Vad drömde du om innan du hamnade här?

Jag drömde om små saker, om rabarberpaj, om mormors skratt, om farfars eka och pappas träskor. Jag drömde om stora saker, om att livet skulle bli begripligt, om att jag skulle förstå, om att allting skulle bli som förut. Även efter att jag glömt bort hur förut var drömde jag om det.

Långt mycket senare drömde jag om att få snickra möbler, om träets fibrer under mina händer, om former, om slipdamm som dansade i solljuset och om valkar i handflatorna.

Och jag drömde om orden, om att få dem att berätta sådant som jag aldrig vågat säga, om att få någon annan att känna det jag kände, att göra det verkligt för någon annan, att sticka hål på tystnaden.

Till vår excentriske konstnär sa jag inget av det här. Jag sa att det var en hemlighet. Och han naglade fast mig med blicken och sa mycket allvarsamt: Men du drömde väl i alla fall? Du gjorde väl det?

Ja, det gjorde jag. Jag drömde. Just idag har jag lite svårt att förstå varför jag slutade med det.