God jul, typ

Det här känns mycket märkligt. Det är julafton och jag sitter själv i min lägenhet. Det känns inte det minsta sorgligt men, som sagt, mycket märkligt. Jag äter nötter och tittar på Ronja rövardotter. Om en stund tänkte jag dammsuga och kanske slå in ett par paket. Lukas ringde alldeles nyss och var sådär full av bubblande förväntan som barn är på julafton. Det fick mig att känna mig gammal, och vuxet tråkig. Jag förväntar mig ingenting alls av den här dagen.

Om några timmar åker jag till jobbet och håller de ensamma sällskap. Äter risgrynsgröt tillsammans med dem som ingen annan har än vi som får betalt för att vara där. Det känns aldrig så tragiskt som på julafton men det brukar bli fint. En tyst och stillsam gemenskap. Någon slags känsla av familj, om så bara för en kväll.

Och som en liten julklapp från min kropp verkar armen vara på bättringsvägen. Det liksom spritter till i den ibland av återfunnet liv. Den är fortfarande trött och svag men det är bättre styrsel i den. Alltid något. I januari ska jag spela basket igen. Det har jag bestämt, arm och öga till trots.