Samtal

Jag vill minnas att jag skrev förut. Visst gjorde jag det? Text efter text om hur svart allting var. Jo, jag minns det nu, att det var så det var. Det var en tröst att skriva. Att hitta ord för allt det där, det där som var och som fortfarande är ibland.

Jag känner mig borttappad ibland, kvarglömd. Det är så svårt det där, du vet, att inte höra till. Aldrig hitta hem, eller komma fram. Vilsenheten, att inte riktigt veta i vilken riktning vägen kröker sig, vart man är på väg. Några stapplande steg på egen hand. Kanske någon som håller en i hand, gör en sällskap en bit, om man har tur.

Jag har varit trött förstår du. Tappat fart. Fastnat i ett tillstånd av ovisshet, funderat. Tappat mitt språk. Som av en händelse rann det plötsligt ifrån mig och jag tystnade. Nej, det har inte funnits mycket att säga. Ingenting att berätta.

Jag väntar på dig, väntar på att du ska våga dig fram. Jag får en skymt av dig ibland. Ser hur du rör dig genom rummen här hemma utan att ge dig till känna. Jodå, jag har sett dig. Jag vet att du finns.