Jag, mina själv och dom andra

Jag bloggar inte särskilt ofta nuförtiden. Det beror dels på att jag har så fruktansvärt mycket att göra i skolan. Men framförallt beror det på att jag genomgår någon slags identitetskris. Jag har skrivit lite om det förut, om hur det är att plötsligt vara en person som mår bra. Så vi pratar inte kris i negativ bemärkelse utan snarare att jag tvingas omdefiniera mig själv och hela mitt liv. Numera tänker jag att jag i grund och botten mår bra och att de dåliga dagarna är undantagen och inte tvärtom. Problemet är bara att jag inte har den blekaste aning om vad man sysselsätter sig med när man inte mår dåligt. Det är väl egentligen inget problem men jag måste lära mig något helt nytt och sådant tar tid. Jag vet nämligen ingenting om hur det är att leva sitt liv med utgångspunkten att man mår bra och känner sig som en lagom tjock person i sina bästa år.

Jag vet däremot allt om hur det är att må dåligt. Jag kan beskriva det in i minsta detalj, varje känsla, varje ögonblick, minsta orosmoln som fladdrar förbi kan jag fånga och förklara. Jag byggde mig ett hem i de där beskrivningarna, ett litet bo att krypa in och vara trygg i. Min värld sträckte sig aldrig längre än till det som jag kunde förklara. Verkligheten blev till sagor och jag använde orden för att skriva om vem jag var, jag ville verkligen veta och orden blev den spegelbild som gav mig svaren. Jag har alltid skrivit och det var när jag förmådde sätta ord på vad det var som gjorde att jag inte mådde bra och hur det kändes som gjorde att jag till slut kunde börja må bättre.

Men nu står jag här och måste börja om med nya beskrivningar och en ny berättelse. En berättelse där de gamla orden känns slitna och förbrukade, de passar inte in. Jag vet inte vad man skriver om när man mår bra. Så fort jag börjar på en text blir det bara något larvigt om det fina vädret eller om hur fånigt glad jag blir varje gång jag kliver in på basketplanen. Jag skriver och raderar, skriver och raderar. Jag har helt enkelt inte några ord för att beskriva det jag känner ännu, men jag vet att de kommer. Så håll ut. Det kommer att bli fart på bloggen tids nog när jag vant mig vid hur det är att må bra.