Jag spelar bara basket
Igår spelade jag basket och blev sådär fånigt glad som jag alltid blir. Allra gladast blev jag över att jag faktiskt orkade springa, hoppa och till och med göra illa mig. Det är en speciell känsla när allting flyter på bra på planen. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att jag presterar på topp, utan det handlar mer om att känna att jag har koll på vad jag gör. Nu låter jag säkert överdrivet filosofisk men ibland när jag spelar basket känns det som att alla delar av mig själv smälter samman till en enhet. Det är en medvetenhet om min kropp, om vem jag är och en känsla av sammanhang som jag sällan upplever annars.
Jag älskar den där känslan och jag använder den som motivation. Jag äter för att orka spela basket, kämpar mig igenom måltid efter måltid för att orka springa, hoppa och till och med göra illa mig. Jag och allra finaste vännen konstaterade för en tid sedan att hon känner likadant när hon sjunger som jag känner när jag spelar basket. Jag tror att alla har något som de gör som får dem att känna något särskilt. Man skriver en text som börjar leva sitt eget liv, man spelar piano, man meckar med bilen eller klättrar i berg. Och när man gör det där, vad det än må vara, så befinner man sig i centrum av allt och omvärlden bleknar bort en aning. Alla gör vi något som får oss att känna något speciellt och jag spelar basket. Jag spelar bara basket.
4 kommentarer:
Och förbaskat bra basket! Hopp & släng, skutt & sprint, steals, returer och åter returer.
Jag fick inte ens till en hedge. (Mitt nya modeord, jag använder det hela tiden.)
Bra förklaring. Inte för att jag för ett ögonblick kan förstå hur det funkar med basket. De få stunder då jag gjort det har jag varit i hundra delar som INTE samarbetar på en fläck, men jag kan förstå det på fotbollen.
Det är egentligen jätteidiotiskt, men det är nog himla bra att hitta en konkret "ursäkt" till varför man måste äta. Ibland räcker ju liksom inte känslan att "jag ska för att må BRA för att jag förtjänar att må BRA" riktigt till. Skit i vad du har för anledning. Alla sätt är bra sålänge de tillför näring till dig och du mår bra (vilket du inte gör utan näring, även om man är duktig på att intala sig själv det.)
Och du, det du skrev i förra inlägget: det är läskigt att börja må bra. Det är ju för bövelen som att studsa utför ett stup utan någon lina. Man har ju ingen aning om vart man landar, hur det går till, eller vad som finns där. Men å andra sidan: det kan ju inte gärna vara värre. Eller hur?
Lotten: Oh ja, hedge. Basketspråket är fyllt av vackra ord.
Ica: Nej det kan inte bli värre, det har du helt rätt i men det tar tid och energi att ägna sig åt något nytt. Att göra det som är gammalt och beprövat går på ett litet kick. Vem hade trott att det skulle vara så utmattande att må bra?! Nåja, jag antar att det inte alltid kommer vara så.
Klart det tar energi. Det är ju precis som du säger att det andra går på ett kick... men hur ROLIGT är det på en skala? Hur bra är livet? inte tillräckligt för att man ska tycka att det dåliga måendet vinner. Och nej, det kommer inte vara så krävande jämt. Det blir inte mer krävande än man gör det. Ger man sig fan på att aldrig falla tillbaka särskilt långt går det fortare.
Skicka en kommentar