Det finns ingen oro i mig. Det är vad jag intalar mig själv. Det är vad jag med våld försöker tvinga in bland mina tankars upprördhet.
Det kan jag ju försöka med. Att lura mig själv. Det struntar oron i. Den finns där ändå. Den fladdrar till i bröstet ibland, en vibrerande rörelse bakom bröstbenet, som för att påminna mig om sin existens. Som om jag inte visste. Men jag tycker inte om den. Oron. Den känns fånig och obefogad. Onödig nu, när jag ingenting vet. Ett dåligt omen i all denna väntan.
Föresten vill jag ingenting veta idag, ingenting alls. Armen känns tyngre än vanligt, handen lätt bortdomnad. Höger öga rör sig vilset utan att hitta någon fast punkt. Jag kanske inbillar mig. Det är så den gör, den här satans oron. Den sätter verklighet och overklighet på kollisionskurs med varandra. Tillslut vet jag inte vad som är vad. Jag avskyr det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar