Lite jävla tacksamhet

Bussresor till och från jobbet i soluppgång respektive solnedgång. Dagar som ramas in av den rosafärgade himlens uppgång och fall. Tidiga morgnar med det frasande ljudet av frostiga löv under skosulorna. Sena eftermiddagar då tröttheten bildat en klistrig hinna innanför ögonlocken som är omöjlig att blinka bort. Och alla tankar som rör sig så långsamt medan allt annat går så fort. En del av verkligheten i slow motion.

Det stillsamma skenet från värmeljus bland tekoppar och meningslösa deckare. Ständiga försök att bara få tiden att gå, hålla känslorna på avstånd, inte låta dem tränga in för djupt. Andetag efter andetag som påminner om livets alla upprepningar. Kroppen arbetar oförtrutet på, upprepar sina sysslor, utan att ta notis om i vilka riktningar tankarna spretar.

Jag somnar sent, förbi av trötthet och urlakad av gråt. Tyngd av den skuld som jag själv väljer att bära. Skuld för att jag inte är glad. Inte mår bra. Inte är tacksam. Att bara kunna visa lite jävla tacksamhet i all sin enkelhet, tänk om det kunde gå.

Och så tvingas jag konfronteras med det faktum att allt kanske inte står rätt till i min kropp. Att det kanske pågår ett krig under ytan. Alla kansken och frågetecken som tvingar sig in i vardagen och kräver utrymme. Jag täpper till så gott jag kan. Tätar alla hål och sprickor och tänker att i den tid som finns nu, innan jag vet, är jag frisk. Det går ganska bra att känna lite jävla tacksamhet för det. Det gör det faktiskt.