Jag, mina själv och dom andra

Eftermiddagarna på jobbet är tunga. Tröttheten drar och sliter i kroppen, pressar sig mot axlar, rygg och huvud. Jag dricker kaffe i hopp om att piggna till men går på tomgång de sista timmarna. Jag räcker inte till. Kan inte sköta mitt jobb så bra som jag vet att jag skulle kunna och tillräckligt bra känns inte bra nog.

Jag kryper ner i sängen när jag kommer hem och ringer till Lukas. Han är också trött. Trött efter en kväll bland hästarna i stallet. Han berättar att han ridit på Ira i dag. Hon är stor och brun, brun som choklad, säger han. Sedan läser han sagor för mig, sagor som han själv har skrivit, om riddare och troll. Och jag gråter, tyst och still för att det inte ska märkas. Försvarslös är jag inför hans mjuka pojkröst i andra änden av luren. Älskade, älskade unge.