Jag plockar upp gitarren, vill spela något vackert men fingrarna lyder inte och rösten känns tung och trött. Jag tappar taget om plektrumet, det försvinner in i gitarrkroppen och vägrar att komma ut. Det bara ligger där inne och skramlar retfullt.
Så jag dricker en kopp te istället. Bläddrar i tidningen utan att egentligen läsa vad som står. Utan att egentligen kunna läsa vad som står eftersom bokstäverna gång på gång envisas med att flyta ihop med varandra. I bakgrunden hör jag hur vinden och regnet kastar sig mot fönsterrutorna. Jag vattnar min basilika och struntar i att laga mat eftersom jag just idag inte förstår poängen med att äta.
Mobilen piper och vibrerar. Människor som söker kontakt och som jag avvisar. Jag orkar inte. Det är lättare att låta bli att känna om jag håller allt för mig själv.
Det enda jag saknar är jobbet. Jag behöver vilan men överväldigas av det kaos som uppstår när jag inte har något att rikta mina tankar mot. Och jag saknar arbetskamraterna. Mina fina arbetskamrater som bryr sig, som frågar och som hjälper till. På jobbet går livet framåt. Här hemma står det bara still. Här hemma är jag ett plektrum instängt i en gitarr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar