Jag trivs i våren

Det är något magiskt med hyreshusen som vilar i det orangea kvällsljuset på andra sidan ån. Jag sitter på bryggan och ser solen gå ner bakom hopptornet som bärs upp av det stillsamma vattnet. Jag tycker om att vårens mörker har mjuka kanter och är alldeles lagom svart. Jag är inte rädd. 

Jag tycker om ensamheten när jag väljer den själv. Tystnaden som finns på ensliga platser. Tankarna som driver mellan det som är och det som varit. Och allt är stilla, så stilla. Jag får plats i mig själv här där det doftar av mörka vatten, fuktig sand och nyfödda grässtrån.

Jag fyller händerna med sand och låter den sedan rinna mellan fingrarna och falla tyst ner mot bryggans skrovliga yta. Det är märkligt hur nytt allting känns såhär på våren. Sanden, vattnet och gräset. Själv känner jag mig äldre än någonsin. Livet kommer och går, det rinner ur mig för att sedan flyta tillbaka in i bröstet. Det är väl sådan jag är, kanske kommer jag till ro någon gång.

Just nu nöjer jag mig med att det är vår.