Ett liv

Lördagarna med Lukas rör sig sakta framåt. Det händer inte mycket. Jag dricker en kopp kaffe och läser tidningen. Lukas ligger på mage på golvet och ritar. Sensommarsolen bryter då och då igenom molnen och flödar in genom vardagsrumsfönstret.

Jag lagar mat och Lukas spelar dataspel. Vi äter och Lukas berättar på nytt den märkliga historien om finlandsfärjan och de tusen änderna. Jag skrattar och Lukas ser nöjd ut där han sitter på andra sidan köksbordet. Han är solbränd och hans hår är blekt av solen.

Och det slår mig att det är såhär ett liv ser ut. Det här lilla, de tillsynes intetsägande aktiviteter som tillsammans bildar dagar och år. Bildar ett liv. Ingenting stort händer, ingenting märkvärdigt. Allting är stillsamt och nedtonat.

Jag dricker en kopp kaffe till och löser ett par korsord. Lukas ligger bredvid mig i soffan och läser en bok. Han frågar om något ord han inte förstår. Jag kliar honom på ryggen.

Vi ska inte göra något stort idag, ingenting märkvärdigt. Vi ska bara ligga här och vara i en av dessa dagar som bildar ett liv.

Vårt liv.