Att pendla är inte min grej

Idag har jag haft upprop på en kurs som går i Västerås. Det innebär åtta veckors intensivt pendlande. Jag hatar att pendla.

För det första måste man gå upp tidigare än vad som är önskvärt. Och när man väl befinner sig på tågstationen och känner att man faktiskt har börjat piggna till lite, något man lätt gör när det är massor av minusgrader ute, så ska man sätta sig på ett varmt och mysigt tåg som vaggar en till sömns igen. När man sedan kliver ut på perrongen i Västerås är man så seg i roten att man knappt vet åt vilket håll högskolan ligger.

För det andra så fuckar pendlandet upp mina mattider. (Tro det eller ej men jag har faktiskt mattider. Det kan bero på att jag faktiskt äter nu för tiden, något jag inte ägnade mig åt i höstas. Jag borde ha pendlat då istället.) Om man äter frukost klockan sex borde man rimligtvis äta lunch runt elvasnåret men det går inte för då sitter man fortfarande på föreläsning. Och för att slippa spendera halva eftermiddagen i Västerås skyndar man sig med första bästa tåg hem. Trots det är jag aldrig hemma innan klockan två och då har min energinivå slagit i botten och jag orkar inte ställa mig och laga mat. Istället tar jag en banan och försöker se glad ut. Det brukar gå sådär. Eftersom lunchen alltid blir extremt försenad måste jag anstränga mig till det yttersta för att klämma in någon form av middag.

Nej, att pendla är inte bra för min hälsa och det är faktiskt ganska komiskt med tanke på att kursen jag precis påbörjat handlar om hälsopsykologi. När jag kom hem idag var jag näst intill medvetslös och la mig därför i sängen och tyckte synd om mig själv en stund. Efter ett par timmar kom jag på den lysande idén att kolla om jag hade feber. När jag konstaterade att jag hade 38,8 kände jag mig genast mycket piggare. Det är nämligen trevligare att ha en förklaring till varför man känner sig näst intill medvetslös än att gå runt och tro att man är bäng i bollen i största allmänhet.