Dame B invaderar Linköping

Igår bar det av till Linköping för ännu en basketmatch. Som vanligt är bilresorna halva nöjet. Det dracks kaffe och pratades, vi rockade loss till märkliga låtar av Robbie Williams och försökte imitera småländska med varierande framgång. På vägen hem var tre fjärdedelar av resenärerna upprymda och fortfarande kvar i matchen medan en fjärdedel (jag) var väldigt trött. Jag gillar att åka bil när det är mörkt men blir obotligt sömnig. När jag inte sov satt jag och stirrade ut i mörkret och lyssnade med ett halvt öra på dom andra.

Och matchen då? Den var väldigt häftig, eller rättare sagt var det VI som var häftiga. Vi var som en väloljad lagmaskin som utan hänsyn manglade ner motståndarna. Alla spelade bra, alla producerade något och vi passade, screenade, fintade och spelade försvar som om vi aldrig gjort annat. Bara vid några enstaka tillfällen körde det ihop sig och vi stod fem spelare inom en radie av tre meter och hade kafferep.

Min egen insats resulterade i fem poäng som jag av någon underlig anledning gjorde när jag spelade på en position som jag inte tycker om att spela på. Jag har aldrig varit någon poängmaskin och tycker egentligen att det är roligare att spela försvar, särskilt mot lite stökiga och bökiga motspelare. Det fick jag göra igår. Tyvärr hade jag även en bökig och stökig motståndare som spelade försvar på mig och vart jag än sprang tryckte hon upp sin underarm i min bröstkorg. Domaren verkade tycka att det var helt okej medan jag kände mig lite missnöjd. Efter matchen fick jag höra att jag ser cool ut när jag har bollen, någon ska ju göra det också. Mina medspelare vräker i poäng och jag springer runt och ser cool ut och känner mig helt tillfreds med det.

I morse vaknade jag med vingliga vrister (det är liksom inte någon styrsel i dom), ont i hela kroppen, blåmärken lite överallt och en tumme som vägrar samarbeta. Gårdagens äventyr har med andra ord satt sina spår men jag är lika oförtrutet glad ändå.

Visst ja, vi vann med tjugo poäng. Det glömde jag nästan bort i all uppståndelse och förvåning över hur bra vi faktiskt var.