Efterlysning
Härmed efterlyser jag mina hungerkänslor. De försvan någon gång unde våren 1998 och har varit på vift sedan dess. Jag vill gärna hitta dem igen och den som kan hjälpa mig med det utlovas hittelön i form av finsk gummiost med tillhörande hjortronsylt.
Vissa verkar tycka att det här med att inte känna hunger är ett lyxproblem. Det finns de som tittar på mig, suckar lite och himlar med ögonen när jag talar om att jag aldrig är hungrig. Tänk om jag kunde ha det så, säger några. Men vilken tur att det inte är tvärtom, säger andra. Okej, det må vara ett lyxproblem men det är likväl ett problem, i alla fall ibland. I går kväll pratade jag med mamman i telefon och hon frågade sådär i förbifarten hur det går med maten. Nu drar jag iväg på ett litet sidospår här men jag måste bara göra er uppmärksamma på att hon frågade i förbifarten. Mat är inte längre det primära samtalsämnet. Tjoho, läger ni märke till processen? Visst är ni lika imponerade som jag! Eller så imponerade kanske vi inte ska vara, i alla fall inte om vi ska återgå till det jag egentligen skulle berätta. Nåväl, jag svarade sanningsenligt att det där med maten rullar på utan några större problem. Jag äter och känner mig i och för sig lite missnöjd men det kan jag leva med. Så långt var allt frid och fröjd.
En timme senare gick jag ut i köket för att dricka ett glas vatten och konstaterade då att det var väldigt tomt i diskhon. Det vore inte så märkligt om det inte var för att jag hatar att diska och helst gör det någon annan dag och absolut inte samma kväll. Så jag började fundera på vad jag hade ätit under dagen och kom efter en stund fram till att jag hade ätit frukost och sen...eh, ja sen hade jag visst inte ätit något mer. Förstår ni nu hur jag har det! Här går jag omkring och inbillar mig att jag äter som jag ska när jag i själva verket glömmer bort att äta eftersom jag inte är hungrig. Jag måste hitta mina hungerkänslor. Nu!
Resultatet av allt det här blev att jag stod och lagade mat kvart över elva i går kväll. När jag hade ätit blev jag så pigg och företagsam att jag bara var tvungen att organisera om i klädkammaren och sedan kunde jag inte somna. Så nu sitter jag här och funderar på om jag ska gå och fixa i ordning lite middag till mig själv. Det måste ju vara dags för det nu eftersom jag åt lunch exakt klockan 23:34.
3 kommentarer:
trevligt att hitta ett nytt face i sin blogg. Och trevlig läsning här! hugerkänslor, ack, dessa hungerkänslor. Antagligen blir det så när man bara käkar frulle (inte alls bra hörru) att kroppen har någon gång under dagen sagt "Hello! Jag är hungrig", men inte fått någon uppmärksamhet för det. Då skiter den tillslut i att prata med dig, för du lyssnar ju ändå inte. Ställ klockan och krubba då klockan säger åt dig. När du börjar käka regelbundet kommer hungerkänslorna tillbaka... hoppas jag ;)
Ica: Ja, jag får skaffa mig en mat-och-sov-klocka. De där otacksamma hungerkänslorna vägrar ju att komma tillbaka fast jag äter regelbundet. Jag är kanske dålig på att lyssna som du säger men om jag ska bli mer lyhörd så måste faktiskt hungern bli liiite tydligare i sin kommunikation. Tydligt är i alla fall att vi fullständigt skiter i varandra för tillfället.
haha, ja, eller motarbetar varandra. Det brukar kunna vara så också. Enligt mina teorier kan kroppen hämnas med en eftersom den en längre period försökte kommunicera med en själv, och man bara sket i det. Nu är rollerna ombytta så nu tänker kroppen inte hjälpa till med kommunikation. Mat- och-sov-klocka är nog ändå att rekommendera.
Skicka en kommentar