Jag har varit halvt apatiskt i veckan. Gjort det jag måste göra på jobbet men inte mer, varit urusel på basketträningarna, inte ens sneglat åt kurslitteraturen. Men under en helg blir jag mig själv igen. Jag tar itu med saker, jag skrattar, jag lever. Han som åstadkommer förändringen är en liten sexåring med blå ögon och rufsigt hår. Jag kan inte sluta skriva om honom. Om hur det är när han är här. Om hur det är när han inte är här.
För bara en liten stund sedan gick jag runt i lägenheten och plockade upp efter honom. Alla dessa spår han lämnar efter sig och som jag älskar men som också påminner. Han är ständigt närvarande även då han inte är här. Hans röst finns i väggarna, rör sig genom rummen. Jag vaknar ibland på nätterna av ljud som jag tror kommer från honom men som alltid visar sig vara något annat.
Idag när han blev hämtad ville han inte åka. Han la armarna runt min hals och viskade: jag kan inte lämna dig mamma. Vad svarar man på sånt? Vad gör man? Jo man står där och är stark för hans skull för det är det enda man kan vara, det enda man måste vara. För om jag håller på att gå i bitar av saknad hur är det då inte för honom som bara är en liten pojke att alltid gå runt och sakna antingen mamma eller pappa? Jag önskar att jag hade kunnat bespara honom den där saknaden.
4 kommentarer:
Åååh Louis, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Det vrider i mitt hjärta. Men ... vad du än säger så är du inte kass på basketträningen (även om du inte var där igår). Ses vi imorgon?
Ha, jag har visst varit kass på träningarna (bland annat har jag liksom trott att era händer sitter vid era fötter och därför har passningarna hamnat där) men det är mer ett irritationsmoment än ett problem. Man kan ju inte ligga på topp jämt :)
Jag hoppas att vi ses i morgon. Det var i alla fall planen men nu har jag lite ont i halsen så jag får se hur det känns i morgon. Jag vägrar att bli sjuk, jag vill ju spela match juue. Och vara med på efter-matchen-myset (i brist på ett bättre ord).
Vilda protester från alla oss 15 som saknade dig på träningen igår. INTE urusel, Louise! Alldeles utmärkt, Louise!
Nu vill vi ha dig hos oss på lördag eftermiddag. Du ska torka våra pannor och ta hand om mig när jag har blivit utfoulad. Sedan ska du hem till Bästisgrannen på kalas, halsont eller inte halsont.
(Jag låter barsk men jag är mild som smält smör.)
Jag lovar att torka pannor, trösta utfoulade spelare (= Lotten) och kalasa efter bästa förmåga. Halsen gör ibara liiite ont nu och snoret har övergått från rinnigt till en mer fast konsistens så jag är på bättringsvägen. Dessutom har jag fått lagad mat levererad till mig idag utav snälla föräldrar så nu har jag till och med ätit. Det tar sig!
Skicka en kommentar