Farmor

Det är en speciell känsla att se Lukas tillsammans med min farmor och farfar. Jag färdas tjugo år tillbaka i tiden och plötsligt är det jag som sitter där i farmors knä och lyssnar på sagor. Det är jag som håller farfar i handen när vi går tillsammans ner mot sjön. Det är jag tillsammans med personerna som räddade min barndom och som jag älskar mer än vad jag själv kan förstå. Nu ger dom Lukas samma sak och jag står bredvid och ser det hända.

Samtidigt har allting blivit mer sårbart. Det har hänt någonting med farmor sen jag såg henne sist. Lukas märker det också. Han sitter i hennes knä, stryker med händerna över hennes hår och konstaterar att hon inte ser ut som sist. Håret har blivit lite gråare, hon har magrat och i hennes blick finns någonting närvarande som inte fanns där förut. En slags trötthet som inte går att definiera.

Farmor pratar om allt som hon inte kommer att få vara med och uppleva. ”Tänk, säger hon, alla barnbarn man sett födas och sedan följt genom livet, alla födelsedagar, skolavslutningar och studenter. Men snart är det slut med det. Nu sitter man här hemma istället och undrar hur länge man får vara med.” Jag ser på henne och tror att jag förstår att det finns en stor sorg i allt man kommer att missa. Jag försöker trösta när jag säger att man kanske måste tänka på allt det där som man faktiskt har varit med om, allt det där som man delat med andra och som därför inte kan glömmas bort. Hon får tårar i ögonen och vänder bort huvudet och när jag ser det så skäms jag. Jag tänker på alla de gånger då döden inte skrämde mig utan snarare var en önskan. Jag inser nu, när jag ser hur farmor tvingas konfronteras med sin egen dödlighet, hur otacksamt det var. Jag hoppas att jag inte glömmer bort att tänka på henne när hon är borta. Att jag vid alla de tillfällen som hon inte får uppleva kommer ihåg att önska att hon var där.