En del av min historia. Silverstreck på hud.

Nu blir det allvarliga saker och mycket text, så häng med!

Jag har tidigare nämnt att jag är en gammal anorektiker. Till att börja med måste jag bara få göra upp med ordet anorektiker, som jag inte tycker särskilt mycket om. Jag använder det ytterst sällan utan säger i stället att jag haft väldigt allvarliga ätstörningar. Det är egentligen en underdrift eftersom jag när jag var som smalast vägde 45 kilo (och jag är 1.79 lång). Det är 25 kilo mindre än vad jag väger idag och då är jag inte ens särskilt kraftig nu. Men i brist på ett mer lämpligt ord har jag alltså haft väldigt allvarliga ätstörningar. Det är lite med matfixering som det är med alkoholism, man blir egentligen aldrig riktigt ”frisk”. Fixeringen eller beroendet finns kvar men man har det under kontroll, dock med vetskapen att man kan trilla dit igen om man inte passar sig. Man är en nykter alkoholist eller i mitt fal en…öh…ätande anorektiker?

Nåja, vi ska inte gräva ner oss för mycket i detta eftersom det inte var det jag skulle skriva om. För att komma till saken så utvecklade jag, som en slags biverkning av ätstörningarna, även andra typer av självskadebeteenden. Det har lett till att mina underarmar inte är så snygga, snarare en katastrof av missformningar och gamla ärr. Det är en märklig känsla att titta ner på sina armar och se, svart på vitt, resterna av ett gammalt, destruktivt liv. Känslan är dubbel. Å ena sidan är det en del av mig, av min historia och något som gjort mig till den jag är idag: en person som jag tycker ganska bra om och som jag oftast är stolt över. Å andra sidan kan jag ibland känna att jag inte vill ha ärren. Dels för att de så smärtsamt påminner mig om svunna tider men också för att de begränsar mig och för att människor dömer mig på förhand, har en åsikt om mig och tror att de vet vem jag är enbart utifrån de hundratals ärren. Bilden de ser är av Louise 2000 och inte av Louise 2006. Och ibland kan det kännas orättvist.

Mina armar skapar ibland en del bekymmer och kräver vissa åtgärder. Jag har alltid långärmade tröjor när jag träffar någon för första gången, just på grund av att jag vill att intrycket de får av mig ska vara så förutsättningslöst som möjligt. Det händer naturligtvis att jag tvingas frångå denna princip. Som när jag var på första basketträningen till exempel. Jag hade nog utmärkt mig ännu mer om jag kommit och tränat i långärmat. I sådana fall är det bara att bita ihop och stå för vem man är, eller snarare har varit. Jag överlever sådant också.

Det finns en del skräckexempel. Som när jag och Lukas stod i glasskön på Öland för några somrar sen och mamman bakom mig först stirrade på mina armar för att sedan hålla lite hårdare i sina barn och dra dem tätt intill sig. Jag undrar vad hon tänkte. Att jag var farlig? Labil? Att jag när som helst skulle göra ett utfall och attackera hennes barns oskyldigt brunbrända, ärrfria armar? Denna typ av människor är den värsta sorten. De som stirrar, inte frågar och sedan agerar med icke önskvärd tydlighet. Raka motsatsen existerar naturligtvis också. Som när jag var och hälsade på allra finaste vännen i Hjo och en av hennes korridorkompisar, efter att ha granskat mig ingående, frågade vad jag i all världen hade utsatt mig själv för. När jag sedan förklarade och intygade att jag numera var snäll mot mig själv konstaterade kompisen nöjt att det var bra så och gick in till sig för att sjunga en operett (hon gick musiklinjen och drömde om att bli operasångerska).

Att visa upp mig i kortärmat är ett slags avslöjande och ett tecken på att jag, inför Dig eller Dig, står för vem jag har varit och vad jag har gjort mot mig själv. Det är också ett tecken på att jag litar på Dig eller Dig, att jag räknar med att jag fortfarande kommer vara samma person för Dig eller Dig, oavsett hur mina armar ser ut. Ibland är vägen till avslöjandet lång. På jobbet har jag ännu inte nått hela vägen fram och räknar med att tillbringa ytterligare en svettig sommar i långärmat. (Tips på var jag kan inhandla tröjor i tunna och/eller svala material mottages tacksamt). Just idag ansåg jag mig redo att visa upp hela mig inför personalen på Lukas dagis. Jag är nu avslöjad som nykter självskadare. Förhoppningsvis gör det ingen skillnad. Människor i allmänhet har, på grund av det ökande antalet människor som skär sig (vilket i sig inte är positivt), en större tolerans gentemot ärrbeklädda armar. Jag kommer med bagage, precis som alla andra. Det är bara det att mitt syns lite mer.