"There is a war between us ... there is a force that drives us"

Det känns som om det var en evighet sedan A sa till mig, den där varma sommarkvällen i juli för fyra år sedan, att man måste välja sina krig. Man kan inte vinna över alla orättvisor, man kan inte störta varenda diktator. Man krigar när man måste. Man krigar när man har något att förlora. Det är inte alltid man vinner men då kan man åtminstone titta tillbaka och säga till sig själv att jag satt inte tyst, jag accepterade inte det som var, jag kämpade för någonting större än mig själv. Och det faktum att man stått upp för sig själv och för dem som betyder något är en vinst i sig.

Jag har ofta valt att inte kriga. Jag har suttit tyst och med min tystnad accepterat det som skett. Jag har låtit den del av mig som jag avskyr hos andra ta över. Jag har medlat. Jag har slutit fred. Utan att villkoren någonsin har förbättras, för mig. Jag har blivit trampad på utan att trampa tillbaka. Jag har blivit slagen utan att aldrig någonsin slå tillbaka. Jag har sett hur andra brutit mot reglerna utan att själv göra detsamma. (Den underordnade sköter sin underordning själv.)

Men nu går jag ut i krig. Efter år av fred. Det är nu fördämningarna skall släppa. Det är nu orättvisorna skall slås tillbaka. Det är nu jag står upp för mig själv och levererar sanningen precis så som jag upplever den. Ingenting heligt, ingenting gömt, ingenting för litet för att ha betydelse. Jag slåss för den allra finaste av pojkar och för mig själv. För din, för min, för vår skull.