Orden förändras, formas om och får ett nytt syfte

Jag har ägnat eftermidagen åt att läsa igenom praktiskt taget allt jag har publicerat på Sockerdricka. Det var en synnerligen märklig läsning. När jag plöjde igenom dikterna var det så tydligt att jag vid en viss tidpunkt gjorde en helomvändning i mitt skrivande.

Som om jag plötsligt insåg att verkligheten inte blev mer lätthanterlig för att jag lindade in den i fina omskrivningar.

Jag blev rakare, hårdare, mer direkt. Jag kände uppenbarligen inte längre något behov av att göra sagor av minna minnen och upplevelser. Ungefär vid samma tidpunkt dalade min produktivitet. Från att ha sprutat ur mig dikter skrev jag nu bara ett fåtal.

Som om verkligheten i sagoform krävde fler ord medan verkligheten rakt upp och ner krävde färre.

Jag har svårt att se huruvida det skett någon utveckling eller inte. Jag skriver annorlunda nu men skriver jag bättre eller sämre? Egentligen är svaret betydelselöst, för jag tycker mer om mitt nuvarande sätt att skriva. Kanske beror det på det raka och det hårda. Kanske beror det på att jag själv tagit mig närmare verkligheten och att jag därför har en annan utgångspunkt än vad jag hade för några år sedan.

Som exempel följer nu två texter, varav den ena är skriven på sagotiden och den andra på "rakt-på-sak-tiden". Lägg särskilt märke till att jag i den första texten skriver i tredje person, allt för att hålla distansen mellan mig själv och det jag beskriver. Text nummer två kanske kan upplevas som något förvirrande för vana läsare av bloggen. Den handlar om min biologiska familj. Den gamla familjen som jag har lämnat (och som har lämnat mig) till förmån för en ny och mer funktionell.


Louise 2002 Hennes hjärtas portvakt

Han hade en plats alldeles intill hennes hjärta. Han gungade på ett av hennes revben och lyssnade på livet som pulserade fram i hennes ådror. Han hade vant sig vid att komma hit när mörkret slöt sig runt honom och hans ögon blev skrämda. Nu hade han kommit så ofta att han inte hade något eget hjärta längre. Hans blod hade flutit samman med hennes.

Ibland rusade hjärtat. Då susade och brusade det i hans öron och han fick huvudvärk. Han brukade lägga sina händer över den trummande klumpen. Lugna den med sina lena handflator. Då var hennes liv så nära. Det bultade så hårt att hela hans kropp vibrerade.

Det var varmt och mörkt här. Inte ens när hon gick med bar överkropp nådde solljuset fram. Här fanns bara ett ljusrött skimmer som hans ögon lärt sig att se igenom. Han såg det hon såg. Grantopparna och natthimmeln. Badrumsgolven och knytnävarna. Hennes vilsna blick i spegeln. Då och då vände han sig om och tittade inåt men inte så ofta. För det fanns ingenting han kunde göra åt de stora blödande såren. Han hade försökt lappa ihop dem men de ville inte läka. Blev hela tiden infekterade av andras smutsiga fingrar.

Med tiden hade hennes blod fått en högre koncentration av glassplitter. Det hade alltid funnits där men nu hade det ökat i antal och fick henne att sakta blöda ihjäl. Att ta sig fram här var som att gå i en labyrint och han fick hela tiden ducka för nya skärvor som trycktes in genom huden. Det var just så han hade hamnat här. Han hade suttit ytterst på en krossad glastår som träffat fel och skjutits in här under hennes hjärta. Nu var han fast. Nästan hypnotiserad av hennes andetag och hjärtslag.

Hon var hans drog. Han ville ständigt ha mer, ville ännu närmare, ännu längre in. Han ville vara hennes hjärta men han nöjde sig. Han stannade fast han visste att hjärtat var trött och hade slagit dubbelt så många slag som det borde gjort. Men han trivdes här. För ibland var utsikten så vidunderligt vacker och ibland var hennes drömmar så ljusa.

Hon var en tidsinställd bomb. Hennes hjärta skulle explodera och då fick han inte vara med. Han var för viktig. Han var hennes budbärare. Den enda som kommit tillräckligt nära för att få dela hennes hjärta. Den enda som kunde tala med hennes ord. Den enda som kunde vara som hon när hon inte längre fanns.

Det var inte långt kvar nu. Några dagar, kanske en vecka men han hoppades fortfarande. Han hoppades att han kunde lura tiden så att han fick sitta kvar här på hennes revben. Men han visste att snart skulle han bli tvungen att gunga högre än han någonsin gjort förut och när han var som högst skulle han kasta sig ut och landa,

på andra sidan hennes ögon


Louise 2004 När byggstenarna faller sönder

Jag är ett eko av min historia. En resonanslåda som vägrar upphöra att föra vidare det ljud som en gång skrikits in i mig. Jag är en förlängning av en situation i vilken jag formades och brändes för att aldrig tappa konturen av dess syfte.

Mamma höjer handen. Sänker den igen. Som en signal som jag inte kan tyda än mindre förstå. Det är ett pussel där bitarna aldrig tar slut. Ett pussel där svårighetsgraden hela tiden ökar ju äldre man blir. Ni vet, som det brukar stå på kartongen, 3-5 år. För varje år, varje födelsedag, läggs nya bitar till. Bitar som inte passar in. När man är 22 år är bitarna flera miljoner.

Mamma lägger alltid pussel. Varje julafton får hon ett nytt. På bordet i vardagsrummet ligger bitarna utspridda och mamma sitter böjd över bordet och studerar dem, får dem att passa in i sitt sammanhang. Som hon har studerat mig för att förstå mitt sammanhang, som hon har sågat och vridit och böjt mig för att kunna foga ihop mig, den fjärde och sista biten. Hon har redan pusslat ihop sig själv, pappa och min bror. Jag tror att jag är en av de bitarna som sitter i ramen. En bit som bara har tre ytor att fästa vid och med den sista ytan skarpt avhuggen från världen. Jag är den bit där allting tar slut. När de andra strävar inåt, ständigt sökande efter nya bitar att passa ihop med är jag låst vid mina tre sidor och med ett rakt snitt där fortsättningen borde komma.

Mamma lägger pussel under julhelgen och under några dagar ligger huset som i dvala. Vi rör oss runt pusslet i allt vidare cirklar, bortåt, utåt. Och när vi just tror att vi ska bryta igenom hinnan mot världen har mamma lagt klart sitt pussel. Inga frågetecken. En tydlig bild där varje bit passar perfekt ihop med den andra. Så som världen ska vara. Så som mamma vill se oss alla. Och hinnan förblir hel. Vi vet inte vad som finns där utanför. Vi ser allt som genom vatten. Världen förbli en illusion och det är trehundrasextio dagar kvar innan vi får en ny chans.

Jag formas om och bränns för nya syften. Mina kanter löses upp. Men jag har fortfarande skriken som ekon inuti min kropp. Jag fylls med nya skrik. Täpps till och tystas. Och någon gång skall allting tystna. Sjunka som blyklumpar genom vatten. Och jag ska inte följa med.