Det oundvikliga

När jag satt på bussen i förrgår slog det mig plötsligt att när jag fyller 25 om en vecka så kommer han inte att vara där. Han som var med den dagen då jag föddes. Han som köpte mina första födelsedagspresenter. Han som alltid burit brickan med ljusen och årsbocken. Jag minns inte när jag senast pratade med honom men vet att det är snart tre år sedan jag träffade honom. Han kan leva i trettio år till. I trettio år till kan han existera utan att finnas i mitt liv. I mil mätt är avståndet mellan oss endast 4,5 mil. Om man mäter på andra sätt är avståndet större, gigantiskt, och omöjligt att minska. I över tjugo år levde vi sida vid sida och all den där tiden är nu reducerad till ett stillsamt fladder inuti min bröstkorg. En samling minnen som ligger där och skaver.

Och allt det här sjönk sakta in i mig i onsdags. Det är opraktiskt att börja gråta på bussen och därför lät jag bli. En dag kommer jag säkert att förlika mig med allt som hänt, förlika mig men aldrig förlåta. När den dagen är här kommer jag än en gång att byta skepnad, bli någon jag aldrig tidigare varit. Jag kommer att bli faderslös. På sätt och vis känns det som en tröst eftersom han därmed upphör att vara en skugga, en hägring, en gestalt med svaga konturer. Samtidigt känns det skrämmande att han förr eller senare inte kommer att betyda någonting för mig. Att ordet pappa helt kommer tönmmas på innehåll. Hur är det egentligen tänkt att jag ska förhålla mig till det?