The past still haunts med down
Jag har mina begränsningar. Ett visst mått av energi i mina depåer som ständigt skall fördelas mellan livets alla måsten och borden. Det är stundtals en omöjlig ekvation som jag med tiden blivit bättre och bättre på att lösa. Men ibland händer det saker som inte finns med i beräkningarna. Det senaste halvåret har varit fyllt till bredden med sådana händelser.
Det påminner mig om hur sårbar jag fortfarande är och om min låga stresströskel. Jag inser att jag har en tendens att falla tillbaka in i beteenden och tankemönster som jag inte längre förknippar med mig själv. Den här ständiga uppgörelsen med mitt förflutna blir så påtaglig när jag är helt tömd på energi. Men det allra värsta är ändå att jag tar smällarna själv. Jag involverar inte ens de som kan tänka sig att slåss vid min sida. Det gör mig ledsen. Inte för min egen skull utan för deras.
Jag behåller fortfarande vissa hemligheter för mig själv. Jag vårdar dem ömt, förskönar dem, tillåter dem att alltjämt vara en del av mig. För om jag ser mig själv som skyldig kan jag ställa mig själv till svars och därmed ta ansvar för mig själv. Men samtidigt cementerar jag en bild av mig själv som ofri, som en slav under min egen otillräcklighet. Hela min inre värld byggs upp av paradoxer.
Jag känner mig förvirrad just nu. Alltför mycket från det förflutna väver sig in i vardagen. Jag hade aldrig tyckt att det var okej om det hade hänt någon annan men på något sätt ser jag inget fel i att det hände mig. Och bara den tanken tar mig tillbaka till ruta ett. När ska livet få börja om på riktigt egentligen? Eller en mer legitim fråga är kanske när jag ska tillåta att det får börjar om?
6 kommentarer:
NU vet jag inte riktigt vad det är du syftar på, jag har inte läst så mycket på din blogg än. Ang. uppgörelse med det förflutna så tänkte jag att måste man inte ta den själv för att få möjlighet att bli helt fri? Det tror jag gäller åtminstone vissa saker.
Nåväl, jag kommer nog återkomma hit! Ambitionen är sån iaf!
Allt gott!
MK: Hej och välkommen och välkommen! Jo man måste ta uppgörelsen själv. Men det är ju det som är problemet! Trots flera års tråning är jag fortfarande skitkass på det.
Det belv väldigt många välkommen där. Men det indikerar bara att jag är mån om mina gäster. Typ.
jag vet inte heller vad du syftar på riktigt (och det är väl en av hemligheterna antar jag. det verkar som att du är rädd att ta plats hos någon annan och kanske också av att bli lämnad? du kanske är rädd att personen du berättar för ska lägga benen på ryggen om du berättar vad som tynger dig.. jag förstår känslan..ofta är det bara en känsla dock och inte ett faktum. nu kanske jag har missuppfattat allt och lekt amatörpsykolog och gjort bort mig..men jag bjuder på det. lätta ditt hjärta där det känns tryggt och lid så länge du måste. nöden har ingen lag. kram
Mia: Först vill jag bara poängtera att på den här bloggen behöver man aldrig var rädd för att göra bort sig. Jag gör det hela tiden och tar det med en klackspark :). När vi har det avklarat så går vi vidare med din tolkning. Jag har väldigt många fantastiska människor runt omkring mig som jag kan prata med om jag behöver och som jag vet inte skulle överge mig eftersom de agerat sopnedkast för mitt förflutna förut. Jag tror att problemet ligger hos mig. Det är jag som väljer att inte prata om det. Det är det som stör mig, att möjligheten finns men att jag inte tar den. Jävla otacksam jag är egentligen :)
Jag vet inte heller vad dina hemligheter är. Men jag vet att det förflutna kan komma upp när man minst anar det. Och det är inte alltid kul. Ibland känner jag: - Va, faan, kan jag inte bara slippa det där. Jag orkar inte mera.. Då är det bra med vänner..
Sköt om dig nu, gör bra saker för DIG. Som min gamle farbror sa en gång: - Ingen tänker på mig, så jag får tänka på mig istället. Och han var ingen själviskt typ.
Calle
Skicka en kommentar