Nu är det handling som krävs

Att det ska ta sådan tid innan polletten trillar ner. Det är faktiskt lite under min värdighet att ha varit såhär tafatt och handlingsförlamad. Jag har inte ätit ordentligt sedan innan sommaren. Den senaste månaden har det gått riktigt utför. Och jag har inte orkat bry mig trots att jag vet hur det blir. Det har visserligen tagit längre tid den här gången men nu har jag blivit den där odrägliga människan som tycker att folk som talar om för mig att jag måste äta är idioter. Jag känner mig likgiltig, viljelös och asocial. Jag orkar inte plugga, inte träffa folk, orkar inte ens svara på sms.

Men nu har jag bestämt mig, det måste bli ändring på det här. Jag måste ta mig upp ur den här gropen som jag självmant krypit ner och gömt mig i. Det krävs en detaljerad handlingsplan och praktiskt nog utarbetade jag och mamman en igår. Hittills går det bra. Det har visserligen inte ens gått 24 timmar men idag har jag lyckats äta både frukost och lunch. Dessutom har jag klämt i mig två äpplen (applåder!?!). Middagen står färdig i kylen och beräknas vara uppäten inom en halvtimme. Jag är helt slut. Vet ni hur jobbigt det är att börja äta ordentligt igen när man inte gjort det på flera månader? Efter varje måltid blir jag så sömning att jag är i behov av en tupplur på minst en timma.

Hursomhelst så behöver jag peppa mig själv för att återigen bli en ätande anorektiker. Här följer en lista av förväntade positiva effekter av ett ökat födointag:

- Jag orkar troligen mer än att ligga i sängen och titta på avsnitt efter avsnitt av Law and Order: Special Victims Unit på DVD. (Även om Mariska Hargitay är så snygg att jag kommer att behöva lägga upp en avvänjningsplan för att inte drabbas av allvarlig abstinens).
- Jag slipper förmodligen bli yr och få tunnelseende vid fysisk aktivitet vilken förhoppningsvis leder till att jag sätter fler än två skott under en basketträning.
- Min hjärna kastas åter in i sin normala omloppsbana och jag kan börja tänka som en akademiker igen, få godkänt på tentorna och slipper bråka med CSN.
- Jag behöver inte gå på hårbollsjakt i lägenheten eftersom håret har en tendens att sitta fast bättre på huvudet om jag äter.
- Jag växer kanske i mina ursnygga, förut tajta, svarta jeans. När vi ändå är inne på kläder hoppas jag även att jag slipper tappa mina gröna baggypants när jag springer till bussen. Det var faktiskt lite pinsamt.

Nu ska jag äta middag och sen ska jag ringa min kontrollant och rapportera dagens kulinariska höjdpunkter, allt enligt handlingsplanen. Och någon gång mitt i natten (mellan halv nio och tio) ska jag träna. Om det inte går bättre än förra gången lovar jag att äta dubbelt så mycket i morgon.