Strax efter klockan tolv töms högskolan på innehåll. En strid ström av människor som rör sig ner mot tågstationen. Själv går jag långsamt längs Vasagatan. Jag går där och längtar, väntar på ett möte som aldrig kommer att bli av. Ändå spelas ögonblicket upp om och om igen framför mina ögon. Jag granskar människorna jag möter. Letar i minnet efter hennes ansikte, så som jag minns det. Det skrämmer mig att möjligheten finns att jag inte längre känner igen henne. Jag vill inte att det ska vara så och skjuter bort tanken.
Vissa människor har berövats mig, andra har jag valt bort. Vissa saknar jag, andras frånvaro är en lättnad. Det finns så mycket sorg i den framtid som gick förlorad och jag finner sällan någon tröst i att det var så det var tvunget att bli. Det var den enda vägen ut, bort, framåt. Någon gång under de senaste åren slutade jag att förlåta för deras skull och började istället göra det för min egen.
Jag vet vad de här åren har gjort med mig men vad har de gjort med henne? Jag känner inget ansvar men ett växande behov av att få veta. Hon är en av dom som fortfarande rör sig i periferin, som jag inte förmår mig själv att släppa, som ständigt sugs tillbaka in i min verklighet.
Jag går längs Vasagatan och hittar inte hennes ansikte bland myllret av människor. När jag kliver på tåget och lämnar staden bakom mig är det än en gång med känslan av att ännu en pusselbit har gått förlorad. Och sakta, sakta rinner tiden ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar