I en kartong på vinden ligger en del av det allra första minnet av dig och mig.

Jag satt på sängen. Rena lakan, nerdragna persienner, ljusgula väggar. En växande förvirring men samtidigt en pulserande längtan efter en annan form av närhet. Dörren på glänt och människor som kom och gick. Nya ansikten, nya namn. En artificiell trygghet. Stegen i korridoren utanför som påminde om att livet, trots allt, fortfarande pågick.

Och så du. En siluett i dörröppningen. En smal kropp i svart t-shirt. Den där dagen då allt tog sin början. Livet som aldrig mer blev sig likt. Våra liv som flätades samman. Hur vi andades i tvåtakt, hur våra hjärtan slog varannan gång för att livet skulle räcka längre. Men hur länge skulle livet räcka? Vi hade inga svar, sökte dem inte heller. Vi tog oss bara fram, sida vid sida. Genom allt.

Jag minns det som en vändpunkt. Min första upplevelse av total samhörighet. Hur livet plötsligt kändes lite lättare, lite mer uthärdligt, mer meningsfullt, mer av allt. Jag bär dig med mig, hör din röst, ser ditt ansikte framför mig. Orden är så slitna men du är en del av mig. Min allra finaste vän, vännen i världen, som jag älskar dig.

Nu går vi bara vidare och vänder oss aldrig, aldrig mera om. Det finns ingenting där som vi inte redan lärt oss. Allting räcker bra som minnen och jag glömmer aldrig.