Slå på trumman, du är aaarg

Det där med känslor är en knepig historia. Trots att jag ser mig själv som en väldigt känslosam människa finns det en känsla som jag konsekvent håller mig borta från: ilska. Jag blir aldrig arg. Jag vet faktiskt inte ens hur man gör och på sin höjd kan jag bli väldigt, väldigt irriterad. Om jag mot förmodan säger att jag är förbannad innebär det att jag rent logiskt förstår att jag borde bli arg och genom att uttrycka det försöker jag locka fram den där ilskan som jag antar ligger där och bara väntar på att få ge sig till känna. Låt mig ge ett belysande exempel:

När jag var sjutton år gick jag i musik- och bildterapi. Sjukvården tänkte väl att det kunde vara lämpligt eftersom jag är lite småkreativ och faktisk kunde spela ett par instrument. Hursomhelst så tyckte terapeuten, en ovanligt sympatisk man, att jag behövde jobba lite med min ilska, eller snarare min brist på ilska. Han ställde en trumma framför mig och tryckte en trummpinne i min hand. Instruktionen var att jag skulle tänka på någon som kunde tänkas göra mig arg, min biologiska mamma i det här fallet, och sedan banka skiten ur den där trumman.

- Kom igen nu Louise! Tänkt på din mamma och på hur arg du är på henne. (Terapeuten gestikulerar vilt och ser entusiastisk ut.)

Bonk

- Bättre kan du. Åhhh, du är så aaaarg. (Terapeutens ansiktsfärg börjar skifta i rött. Åh, han tycker att det här är så spännande. Nu ska han förlösa all den där ilskan som jag gått och burit på i alla år.)

Bonk......bonk

- Okej...hm...försök en gång till. (Terapeuten är mindre entusiastisk nu.)

Bonk

- Du, jag tror inte att det här är rätt väg att gå.

Nej, jag kunde inte bli arg och jag kan det fortfarande inte. När folk beter sig som idioter mot mig, vilket händer ibland, begriper jag att jag borde blivit arg först efter att jag berättat det för någon annan som i sin tur blir asförbannad.

Men jag har inte gett upp för räddningen är nära. Mamman (den som inte är av den biologiska sorten men alldeles fantastisk ändå) introducerade nämligen ett, för mig, nytt begrepp för en tid sedan: sofistikerad ilska. Bara ordet, sofistikerad ilska, det låter så otroligt stiligt! Konceptet är att man liksom tänker och planerar sin ilska. Det passar mig utmärkt eftersom det först och främst är vissa personer som jag behöver bli arg på. Nu kan jag sitta och kalkylera och tänka ut att "när hon eller han säger eller gör si eller så då ska jag bli arg och reagera si eller så". Jag har inte riktigt kommit igång med övandet än men eftersom momentet varken innehåller trummor eller överentusiastiska terapeuter hyser jag stora förhoppningar om att jag snart kommer gå runt och vara riktikt jävla sofistikerat ilsken.