Back to being kryptisk

det är svårt att hålla hela världen i sin hand
och balansera en världsdel på varje fingertopp
så mycket lättare att låta allting falla
så mycket lättare om allting krossas

man glömmer lätt
att man inte är mer än människa
och att ens största svaghet är
att rikta sin största styrka mot sig själv

det finns ingenting som dödar så bra
som skott från egna gevär
ingenting som gör lika ont som att tvingas inse
att världen inte kan hållas instängd
mellan två kupade händer
för eller senare måste man blotta sitt inre för andra

man går genom tiden
bort från allt som gjorde så ont
bara för att återigen konstatera vart man hör hemma
och att vägen tillbaka är dubbelt så lång
gör dubbelt så ont
och att återtåget förblir en omöjlighet

och hela tiden vet man att det som gjorde störst skada
var dom egna orden
dom egna handlingarna
dom som bara var till för att hjälpa