Jag saknar

Ibland blir jag bara så trött. Trött på mig själv, på alla omständigheter, på livet. Men mest av allt blir jag trött på att jag inte lyckas med att få något flyt i tillvaron. Igår var jag jätteglad. Idag är jag bara ledsen. Att äta har känts outhärdligt. Jag sitter där med tallriken framför mig, gråter, tuggar, sväljer, mår illa och gråter lite till. Efteråt känner jag mig helt tömd på innehåll, ihålig. Jag orkar inte ha det så längre. Men jag vet att det inte finns något annat jag kan göra än att fortsätta äta även om det känns hopplöst. Jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Ibland får jag en känsla av att jag borde be om ursäkt för mig själv. Så ursäkta, det är inte såhär jag brukar vara. Jag har bara lite svårt att minnas vem hon är, den där personen som heter Louise.

Jag saknar Lukas. Om kvällarna går jag in i hans rum, rör vid hans saker, plockar med böckerna i bokhyllan. Jag tar upp hans kudde, luktar på den och lägger sedan tillbaka den. Lägger Anki bredvid den och stryker med handen över täcket. Jag sitter där i hans rum och försöker förstå varför han inte är här hos mig. Jag lyckas aldrig. Jag lever för fyra dagar varje månad. Dagarna utan honom känns meningslösa, som om de inte betyder något. Jag går i någon slags dvala. Och jag upprepar orden för mig själv, jag måste finnas, vara, även när du inte är här hos mig. Just nu går det inte. Inte ikväll.