Vem behöver terapi när det finns basket

Jag var på löjligt bra humör igår när jag gick från träningen. (Jag var så uppåt att jag till och med lyssnade på lite glad musik, vilket innebar att tre låtar fick gå på repeat eftersom min iPod till 99 procent är fylld med sorgsna låtar av singersongwriters). Faktum är att jag aldrig är på så bra humör som när jag har spelat basket. Jag borde göra det jämt. Och eftersom jag äter mycket bättre nu så orkar jag mer. Därför är det extra bra för mig att träna just nu eftersom jag märker att maten ger resultat. Jag behöver se sånt för att jag ska orka fortsätta traggla mig igenom frukost, lunch och middag varje dag. (Jag är full av beundran över er normalt ätande människor som stoppar i er mat i tid och otid utan att ens reflektera över det. Personligen har jag ingen aning om hur lyckas med det). Dessutom innebär träningarna att jag i drygt en timme inte behöver tänka på annat än att springa, skjuta, hoppa, boxa ut och ta returer. Väldigt praktiskt är det.

När det gäller maten så har jag märkt att jag blir fruktansvärt sugen på kött när jag nu har börjat äta igen. Jag kan inte sluta tänka på bacon och kebab. Det hade inte varit något problem om det inte varit för att jag är vegetarian och i vanliga fall tycker att bacon och kebab är bland det äckligaste som finns. Om det inte går över snart så kanske jag tvingas till en uppgörelse á la Phoebe och Joey i Vänner. Ni vet när Phoebe, som inte äter kött, är gravid och kött är det enda hon vill äta och Joey lovar att bli vegetarian i hennes ställe så att konsumtionen av kossor iallafall hålls konstant.

Nu ska jag dricka te och kanske, men bara kanske, äta en smörgås. Utan skinka, trots allt.