Det är farligt att spela basket

Jag vet inte riktigt vad som försiggicks på gårdagens träning men folk for i backen så att det tjongade i hallgolvet. Jag och en av mina motspelare lyckades trassla in oss så ordentligt i varandra att vi båda ramlade omkull. Olyckligt nog tog jag emot mig (och alla mina dryga 60 kilo) med armbågen och motspelarens hand, axel eller huvud (det gick liksom inte riktigt att skilja kroppsdelarna åt) krockade med min näsa. Märkligt nog gjorde det inte särskilt ont i armbågen men det kändes som någon drämt en yxa i både min axel och min handled. Och idag har jag ingen riktig styrsel i min vänsterarm. Den lever sitt eget liv och vägrar lyda mig.

Än en gång slås jag av hur handikappad man känner sig när något som vanligtvis fungerar utmärkt inte fungerar alls. Jag måste till exempel skriva det här inlägget med enbart högerhanden eftersom fingrarna på vänster hand antingen spritter iväg åt alla möjliga håll eller ligger som döda sillar på tangentbordet. Om jag ska göra något som inbegriper vänsterarmen måste jag verkligen anstränga mig och med ren viljekraft styra armen dit jag vill ha den. Egentligen är det rätt så fascinerande eftersom jag aldrig riktigt vet hur armen behagar agera. Det är ju alltid trevligt om vardagen kan kryddas med lite överraskningsmoment.

Sist jag hade problem med kroppsdelar ur funktion var det fötterna som trilskades. Och varför trilskades fötterna? Jag hade spelat basket förstås. Jag undrar just vilken kroppsdel härnäst som kommer att falla offer för mitt brinnande intresse.