Ingenting är ingenting för alltid

Jag sitter på bussen och klottrar de två sista sidorna i Foucaults ”Sexualitetens historia” fulla med ord. Jag vet inte varför jag tycker att det känns tilltalande, nästan vackert på något sätt. Jag skriver hela tiden numera. Orden flyter fram i en strid ström av bekännelser men jag rör mig i utkanterna, bortanför det som kan offentliggöras. Det är väl inga hemligheter direkt men det ligger för nära mig själv för att jag ska kunna ta ansvar för det. Tänk att jag har kommit dit, nått den gräns då mitt värde inte bestäms av hur mycket av mitt liv som fläcks ut för vem som helst att ta del av. Det är inte enbart med misären som näring som mitt hjärta förmår att pumpa vidare. När kom jag till den insikten? När började det livet?

Förr hämtade jag min styrka ur förtrycket. Det är märkligt egentligen att det som tryckte ner mig samtidigt var det som fick mig att sträva uppåt, framåt. Det var drömmen om något annat, något helt olikt det som var, som drev mig. Ett tyst mantra i mitt huvud, en viskning så att ingen skulle höra: ingenting är ingenting för alltid. Det var en dröm då, en utopi som knappast kändes möjlig att få uppleva men nu är den min verklighet. Och jag drabbas av en överjordisk rädsla när jag inser att detta är något som jag också måste överleva. Jag måste ta mig igenom även den här verkligheten, förhoppningsvis med livet i behåll. Det var inte riktigt så jag hade föreställt mig friheten, som ett tillstånd som måste bemästras snarare än att bara vara i. Så jag gör mig ofri ibland och maktlös, för makt är otäckt för den som inte är van att handskas med den. Jag vilar i det gamla och välbekanta men pauserna blir allt kortare. Det nya tar över mer och mer, och allteftersom tiden går minskar min rädsla. Jag blir lite rakar i ryggen och vågar erkänna att jag förändrats men att jag alltjämt är den jag alltid har varit. Jag bär mina två själv med mig, det gamla och det nya, de lever sida vid sida men smälter långsamt samman. Jag blir något annat, något jag aldrig tidigare varit. Hel.

Jag bestämde mig för att sluta skämmas, för att jag inte tror på skam eller på att den kan föra mig vidare. Istället bestämde jag mig för att stå för allt, för att ta ansvar för den del av historien som var min trots att jag misstänkte, eller egentligen visste, att de andra aldrig skulle ta ansvar för sin del. Jag gick vidare. De står kvar. Jag vill gärna tro att det är det som gör att jag vinner i slutändan, trots allt. Jag hoppas att de skäms. Det gör inte jag.