Sommaren gör ont

Varje årstid bär med sig sin beskärda del av minnen och sommaren är inget undantag. Sommaren är faktiskt värst av alla. Jag kan inte riktigt njuta av solen och värmen. Det finns alldeles för mycket som rör sig inuti, händelser som börjar skruva på sig, ansikten som fladdrar förbi. Jag låter det hända för att det inte finns någon mening med att skjuta upp det. Förr eller senare måste jag ta itu med det. Jag måste definiera och sortera så att var sak hamnar på sin plats och sedan låta allting falla tillbaka in i glömskan igen, där det hör hemma.

Ibland känns det som att det aldrig kommer att ta slut, som att det är ett djup utan botten som minnena väller upp ifrån. En evighetslång kavalkad av smärta som vägrar avta i styrka. Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag och mobiliserar alla min styrka för att ännu en gång låta mitt förflutna slita mig i stycken. Jag gör mig själv sårbar, jag måste göra det, för att bli starkare på sikt. Men det gör ont, det gör fortfarande så fruktansvärt ont.

Så jag känner mig lite sorgsen just nu och jag fäller en och annan tår över att jag inte kan vara i mitt liv, leva det, fullt ut. Till viss del känner jag mig fortfarande avskiljd från min kropp. Jag står utanför och betraktar mig själv som om jag vore något helt främmande. Det finns vissa saker som jag inte kan förlika mig med, vissa sidor av mig själv som jag undviker att utforska närmare. Jag är rädd för vad jag bär inom mig, för vad jag skulle kunna bli om jag inte är på min vakt.

Och jag kan inte släppa tanken på att jag lever på övertid eller att det är något slags misstag att jag fortfarande lever. Jag vet inte om jag är värd all den här tiden, om jag är värd att få leva det här livet. Jag vet inte om jag någonsin var värd att få finnas överhuvudtaget. Egentligen är inte det här mina tankar, de är ett resultat av det som varit, men det gör dem inte mindre verkliga eller smärtsamma. Just nu kan jag inte tillåta mig själv att tänka att jag är värd något och det gör mig så oändligt ledsen, så besviken och så trött på mig själv att jag helst av allt vill snabbspola förbi den här passagen av mitt liv. Tyvärr fungerar inte livet så, alla dagar måste levas i en specifik ordning oavsett hur ont det gör, hur tröttsamt det är eller hur mycket som går förlorat på vägen.