Sakta men säkert rör jag mig framåt

Livet har en tendens att upprepa sig. Om och om igen brottas jag med samma gamla problem, samma urtvättade tankar om vem jag är och vad jag vill. Det är ett ständigt återanvändande av trötta formuleringar med endast mindre justeringar för varje tankevarv. Förändringen är knappast märkbar från gång till gång men över tid är det en revolution.

Jag flyttar sakta men säkert fram positionerna, rör mig mot ett mål som känns mer som en hägring än som en genomtänkt slutstation. Min största rädsla är att jag inte kommer att vara nöjd när jag väl kommer fram, att jag kommer tvingas börja om från början och göra allting en gång till. Min näst största rädsla är att jag faktiskt kommer att nöja mig, stanna upp och aldrig söka mig vidare.

Jag har redan passerat alla gränser för vad jag trodde att en människa kunde klara av men den normalitet som utgör ett alternativ både lockar och skrämmer mig. I grund och botten tror jag att jag alltid kommer att se mig själv som en avvikelse och även om den identitet som jag inser att jag måste lämna bakom mig var både sjuk och vriden så fyllde den ändå en funktion. Sökandet efter vem jag nu ska vara skrämmer mig. Jag är så rädd för att göra fel, att inte välja rätt, rädd för att stanna kvar men fortfarande lite för feg för att fullt ut våga lämna det som varit. Kvar blir ett mellanläge, ett vakuum där jag vilar men även våndas över vad som komma skall. Men jag rör mig framåt, i alla fall inbillar jag mig det, och jag antar att det betyder någonting.