Stranden

Det brukar ta ungefär tio minuter från det att vi kommit till föräldrarna tills Lukas börjar tjata om att vi ska gå till stranden. Jag har ingen aning om vad det är som han tycker är så fantastiskt med tio meter sandstrand, en liten brygga och Mälarens smutsiga vatten men han älskar den där stranden. Eftersom jag inte orkar med att höra honom tjata får han oftast som han vill relativt fort och vi traskar iväg, Lukas envist trampandes på en grön traktor som han är alldeles för stor för och jag med en kassa innehållandes fika i handen. Fikat är nämligen minst lika viktigt som stranden i sig.

Sedan sitter vi där och tuggar på torra muminkex och dricker saft. Lukas springer fram och tillbaka på bryggan och låtsas fiska med en pinne som spö. Jag fotar, som jag alltid gör, förevigar och försöker förstå.

När jag sedan sitter och fixar med bilderna i photoshop slår det mig att det finns något fridfullt med den där platsen. Det var faktiskt där som jag och Lukas började närma oss varandra på ett nytt sätt. Det var där vi svetsades samman och lärde oss hur det var att bara var två, inte tre. Kanske längtar han dit eftersom det var den första platsen där vi verkligen var tillsammans bara vi.

Tio meter sandstrand, en liten brygga, Mälarens smutsiga vatten och så Lukas och jag. Tillsammans, precis som då.