På bättringsvägen

Ibland mår jag bra och ibland mår jag mindre bra. Jag har vant mig vid att det går upp och ner. Jag hanterar det genom att fokusera på de bra dagarna och se de dåliga som undantag. Det jag däremot inte är särskilt bra på att hantera är när de dåliga dagarna lägger sig på rad och blir till veckor. Då slutar jag fungera. Dom senaste veckorna har varit riktigt besvärliga. Praktiskt taget ingenting har fungerat som det borde. Jag har inte kunnat äta, inte kunnat sova och absolut inte kunnat plugga. Jag har då och då gjort små tappra försök att komma tillbaka på rätt spår men har hela tiden misslyckats. Tillslut gick det inte längre. Jag orkade ingenting, ville ingenting och kände ingenting förutom en allt mer tilltagande känsla av panik.

Efter en djupdykning ner i det svarta hål som kallas mitt förflutna var jag så illa tilltygad att jag helst av allt bara ville skita i allt och ge upp. Men nu råkar det ju vara så att jag har två utomordentligt fina föräldrar som inte tyckte att det var en särskilt bra idé. Dom har sett till att jag har ätit och sovit. Dom har gett mig kramar och uppmuntrande ord och försökt få mig att förstå att jag faktiskt är en ganska hygglig prick trots allt. Långsamt, långsamt har jag börjat känna mig lite mer som en människa och lite mindre som en robot.

Nu spenderar Lukas sitt höstlov här hos mig vilket gör att jag i allra högsta grad känner mig som en människa. Vi skriker och gapar på varandra, kramas och myser, bakar muffins och spelar spel. Intensiteten i mitt liv skruvas upp med flera hundra procent när han är här. Och jag är så glad över att jag lever. Jag är så glad, så glad för att jag trots rätt så taskiga förutsättningar på något mirakulöst vis lyckats bli en relativt normal och väl fungerande person. Jag antar att jag borde vara lite stolt över det och jag hoppas att jag en vacker dag kan vara det också.

Nästa vecka ska jag börja träna basket igen. Det är flera veckor sedan sist och jag är inte längre rädd för att kliva in på planen. Nej, jag är inte rädd alls.

Ingenting är som det borde vara

så kan jag känna
med allt som jag har
allt som jag är
att det går över
men att det inte innebär att något har förändrats
det har bara gått över
upphört för den här gången

så kan jag låtsas
med all min viljestyrka
all min envishet
att jag övervinner mig själv
men jag går samma väg tillbaka
varifrån jag kom
och sluter cirkeln

så kan jag längta
med min värdighet satt på spel
mina hemligheter dolda
efter någon annans närvaro
någon annans närhet
bredvid min egen ensamhet
för att slippa se mig själv
bara för en liten stund

så kan jag bestraffa
med styrkan i mitt raseri
min rädslas förlamning
för att det enda jag kan
det enda jag förstår mig på
är att göra mig själv ännu mer illa
när det redan gör ont

jag förlåter inte mig själv
jag ber om ursäkt
för den jag var
den jag är
den jag kommer att bli

Ingen liten lort

Jag är inte i någon vidare bra form idag. Jag sitter uppkrupen i soffan, förkyld och trött, med raggsockor på fötterna. Det regnar ute vilket inte gör saken bättre. Utanför fönstret är allting inbäddat i grått, färglöst och utan kontraster. Jag har saker att göra men inte någon kraft över till att genomföra dem.

För att få tiden att gå tittar jag på gamla fotografier. Bland skolfotona hittar jag det från lekis. Jag har rosa kläder och rosetter i håret. Min blick är kolsvart och jag tänker, som alltid när jag tittar på det fotot, att det var så uppenbart att allt inte stod rätt till. Den där blicken berättar om världar som är svåra att föreställa sig, som inte kan förstås och som därför bortses från. Ingen såg. Jag orkar inte bry mig om det, lägger bara undan bilden och konstaterar att det som en gång hade kunnat göra skillnad inte längre spelar någon roll. Det är för sent. Men hur förlåter man en hel värld?

Jag har gått vidare men ändå inte. Det finns fortfarande utrymme för små återtåg. Den senaste tiden har jag kravlat runt i det förflutna mer än vad jag brukar göra. Jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt men särskilt upplyftande är det inte.

Jag tänker på mina biologiska föräldrar och undrar om de har glömt bort mig. Har de plockat bort fotona på mig, ställt upp mina saker på vinden, förpassat mig till en vrå i sina liv som de sällan besöker? Jag vill inte att det ska vara så enkelt. Jag vill att min frånvaro ska skava och göra ont, som om det skulle vara ett bevis på att jag är en människa och ingen liten lort. Jag vill inte vara någon liten lort.

Renoverad

Jag hade långt hår igår. Det har jag inte längre.



Lukas kommer att mörda mig.

Jag brukar kunna skriva om det mesta. Orden är mina tappra små försök att förstå mig på verkligheten och göra den mer begriplig. Jag skriver och lär mig något om vem jag är, vad jag vill och hur jag känner. Jag har skrivit om allt, brutit ner mig själv och det jag varit med om i beståndsdelar, beskrivit minsta vidriga detalj om det har behövts. Så har jag överlevt, så har jag tagit mig vidare.

Men jag kan inte skriva om C. Jag har försökt men hur jag än vänder och vrider på orden så vill det sig inte. Jag kan inte skriva om sorgen eller saknaden. Jag kan inte förklara hur en person som befann sig i utkanten av mitt liv påverkar mig så mycket nu när han är borta. Och om jag inte kan skriva om det kan jag inte heller förstå det.

Jag försöker hålla tankarna på honom borta genom att sysselsätta mig med annat. Jag spelar basket men inser ganska snart att det inte är särskilt lyckat. Varje gång jag gör något litet misstag (och det blir ganska många under en träning) känner jag för att börja gråta. Jag gapar och skriker men är egentligen inte arg, bara ledsen.

Jag sitter med Lilla S i knäet och snusar honom i nacken. Han lägger två små knubbiga händer på mina kinder och biter mig i näsan. Han skrattar och tittar på mig med stora blå ögon, de finaste ögonen som finns. Han får mig att glömma och jag kramar honom, snusar honom lite mer i nacken och låter honom bita mig i näsan en gång till.

Jag vill inte tänka på C. Jag måste tänka på C. Jag måste skriva om det men allt som kommer ut är det här. Ett stillsamt försök att tala om att jag saknar honom, att jag är ledsen och att jag måste inse att han är borta även om orden inte hjälper mig förstå.

Och när jag slutat sakna så finns du inte mer

Han sparkar av sig sina träskor, de urblekta svarta med vita och röda färgstänk på. Han fattar mina händer, mina små händer som försvinner i hans stora. Han snurrar mig runt, runt och mina fötter lyfter från marken. Jag flyger genom luften, svävar ovanför marken och det kittlar i min mage. När jag sedan landar på den nyklippta gräsmattan skriker jag av skratt och hoppar jämfota av glädje. En gång till pappa, ber jag, en gång till. Och han snurrar runt med mig en gång till, han snurrar mig om och om igen, varje kväll, hela sommaren.

Så kommer hösten och varje natt drömmer jag mardrömmar. Ibland springer jag in i mina föräldrars sovrum och kryper ner bredvid honom, alltid på hans sida, aldrig på hennes. Jag ligger med huvudet mot hans håriga bröst, lyssnar på hans hjärtslag och tänker att han luktar gott.

Dagarna då han hämtar mig hos dagmamman är de bästa. Jag står med näsan tryckt mot fönsterrutan och ser hans bil svänga in på kvarteret. Min pappa, ropar jag, nu kommer min pappa. Sedan sitter jag bredvid honom i framsätet och äter smörgåsar som blivit över från hans matsäck. Han ser alltid till att det finns smörgåsar kvar i den blå plastburken och jag gillar knäckemackorna bäst. De som blev lite sega efter en hel dag i skogen.

När vi kommer hem sitter jag i hans knä och han berättar om den tama älgen Harald som han träffar i skogen ibland. Jag tittar på pappa med stora ögon och tänker att han är bäst i världen. Att Harald inte finns på riktigt spelar ingen roll.

Nu finns inte heller pappa på riktigt, det är åtminstone så det känns. Bilden av honom bleknar mer och mer. Jag kan inte längre minnas hans röst, hans lukt, hans skratt. Han har reducerats till någon jag berättar om för Lukas ibland, en saga om någon som egentligen inte finns om det inte vore för den saknad som blossar upp inom mig varje gång jag nämner hans namn. Och när även saknaden bleknat bort finns han inte alls. Det gör ont att tänka att det ska behöva bli så.

I'm more than what you've made of me

En av mina största bedrifter var att älska dig, trots allt. Då, för länge sedan, kunde jag möta din blick och intala mig själv att det fanns något där att kämpa för. Jag kunde stå ut, bära dig och alla dina bördor på ett barns axlar och nästintill förintas. Och alltid utan tårar, mina tårar lät jag dig aldrig se. För din smärta var alltid värd mer än min egen. Din smärta var värd att bekämpa.

Jag kunde se på dig ibland då du stod i köket och kokade sylt. Jag stod i dörröppningen och iakttog en annan värld, ett helt annat liv. Dina händer som med en slev rörde om i kastrullerna, som varsamt plockade med de tomma glasburkarna, som skrev på etiketterna med runda bokstäver. Den ömhet som strålade ut från dina händer lade sig som bomull mellan mig och allt som gjorde ont. Den förvissade mig om att du faktiskt kunde bry dig om något, även om det bara var några burkar med jordgubbssylt.

Så jag kunde älska dig, jag kunde tro på dig och jag kunde hoppas på att allting någon gång, någonstans, skulle bli annorlunda. Jag kunde med ett barns envishet övertyga mig själv om att samma människa som med kärlek i blicken fyllde de där glasburkarna med rykande het jordgubbssylt någon gång i framtiden även skulle titta på mig med kärlek i blicken. Om jag bara hade tålamod. Om jag bara trofast fanns vid din sida. Om jag bara fanns till för dig på vilket sätt du än önskade. Om jag bara klarade av att göra allt detta så skulle fasaderna falla. Du skulle älska mig, säga orden, leva orden.

Det hände aldrig. Och en av mina största bedrifter blev mitt största misstag. Att älska dig. Mamma.

Jag måste släppa taget nu.

Arbetets glada dagar

Jag började jobba i måndags och följande har hänt:

1. Jag har blivit tagen för att vara kille.
2. Jag har liknats vid en jordgubbe. Typ röd och rund.
3. Jag har lärt mig vad nekros är och innebär. (Och det mina damer och herrar är ingen rolig historia.)
4. Jag har blivit kallad för blekansikte.
5. Delar av personalen har drabbats av Tourettes syndrom och utbrister helt okontrollerat "flasha fittan" i tid och otid. Det har en helt naturlig förklaring men det är både en lång och en sekretessbelagd historia.
6. Jag har blivit anklagad för att vara en knarkare från Örebro.

Åh, jag älskar att jobba!

The dark side of me

Ungefär såhär kände jag mig under kvällens basketträning. Ingen muntergök direkt och det helt utan anledning. Fan, jag har lite taskig karma för tillfället.

Jag finns

Jag gick hem från jobbet ikväll, under grå moln och i lätt duggregn. Jag gick sakta eftersom jag inte hade något bättre för mig än att just gå och långsamt röra mig hemåt genom regnet. Jag vet inte om det var det blöta gräset, asfalten som mörknat av regnet eller nyponbuskarna som kantade vägen som gjorde att jag plötsligt stannade upp. Men det gjorde jag, stannade upp.

Jag stod stilla mitt på cykelbanan, sträckte ut handen och lät regndropparna landa i min handflata. Jag finns, tänkte jag, som om det rådde en viss osäkerhet i frågan angående huruvida jag existerar eller inte. Det är märkligt det där, att en högst påtaglig massa av armar, ben, huvud och hals stundtals kan kännas så flytande.

Sedan började jag gråta. Tårar blandades med regn, blandades med ledsamhet och längtan men också med en lättnad över att jag åter är i rörelse. Jag är inte stel och stum. Jag kan känna igen, även om jag inte riktigt är på det klara med exakt vad det är jag känner. Jag kände mig så lättad över den insikten att jag inte orkade bekymra mig särskilt mycket för det faktum att jag stod och grät medan vilt främmande människor passerade förbi mig. Det praktiska med att gråta när det regnar är onekligen att de personer man möter inte har någon anledning att ifrågasätta ens blöta kinder. Så jag grät hela vägen hem men det var ingen jobbig gråt. Jag vet inte ens om jag var särskilt ledsen. Ibland behöver man kanske bara få gråta helt utan anledning eller förklaring.

I trapphuset mötte jag min granne, en utländsk man iklädd blå lite för stor kostym och med en stråhatt på huvudet. Han hälsade precis som han brukar men rynkade sedan ögonbrynen och frågade hur jag mådde. Och jag svarade att jag mådde bra. Det var ingen lögn. Man kan gråta och samtidigt må bra på precis samma sätt som man kan skratta och samtidigt må dåligt. Jag finns, tänkte jag, när han skeptiskt betraktade mig och mina envist rinnande tårar. Han ser mig och då kan jag inte vara ledsen. Då kan jag bara vara glad.