När det väl skiter sig så skiter det sig ordentligt

I natt när jag satt gråtandes på hallgolvet och väntade på att mamman skulle komma önskade jag så innerligt att någon bara kunde trycka på paus. Om allting hade stannat upp kanske jag hade kunnat återta kontrollen över min skenande panik. Jag var rädd för mig själv, totalt vettskrämd för allt jag tänkte och kände. Någonstans kände jag att jag var på väg att passera en gräns som helst inte bör passeras. Någonstans i mitt bakhuvud började en idé om slutgiltighet ta form och jag hade inte en chans att göra minsta motstånd, allting var redan alldeles för tilltrasslat och uppochnervänt.

Jag kände skuld och jag skämdes. Jag blev allt mer desperat i mina försök att förstå vad det egentligen var som hände. Jag ville be om ursäkt, säga förlåt, göra om, göra rätt. Men jag bara satt där på golvet, med tårarna och snoret rinnande, och blev räddare och räddare. Jag var inte mig själv, jag var någon annan, någon jag inte kände igen.

I dag ligger nattens händelser kvar som en hinna över allting annat. Jag kan inte förmå mig själv att inte känna mig skyldig och att inte skämmas. Jag känner en allt större uppgivenhet inför hur saker och ting utvecklar sig. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska orka eller hur jag ska kunna röra mig framåt när det hela tiden finns saker som drar mig bakåt. Jag löser det tillfälligt genom att koppla på likgiltigheten. Jag tömmer mig själv på allt och upphör att känna något överhuvudtaget. Det är lättast så, i alla fall just nu.

Tidsfördriv

Jag sitter mest och rullar tummarna här hemma om dagarna. Det börjar bli lite långtråkigt. Jag tycker att någon borde ge mig ett jobb, helst ett med hyfsat bra lön och som inte måste föregås av ansökan, CV och personliga brev. Jag tycker att det vore väldigt praktisk om det där jobbet bara ramlade ner i mitt knä som en liten present.

I väntan på att det ska hända roar jag mig med att fota kottar i motljus, någon måste ju göra det också.

Han är här

Lukas somnade för ett par timmar sedan. Innan dess satt han uppkrupen i mitt knä med sina fingrar i mitt hår och tittade på "Lilla Kycklingen". Jag ägnade inte filmen särskilt mycket uppmärksamhet utan satt i stället mest och snusade Lukas i nacken.

Nu sover han och pratar i sömnen. Mystiskt mummel som jag inte förstår letar sig ut i vardagsrummet och jag känner mig sagolikt lycklig. Det är något magiskt med den där lilla pojken och hans förmåga att få mig att glömma allt som är jobbigt och svårt.

Vardagsrumsgolvet är redan täckt av pappersark och pennor. Jag snubblar fram över legobitar och bilar men röran bekommer mig inte. Jag älskar röran. Faktum är att jag är så förtjust i den att det brukar ta mig flera dagar att städa undan den efter att Lukas åkt till sin pappa. Jag tycker om att det märks att han är här. Jag tycker om att det märks att han har varit här.

I morgon slipper jag sitta ensam vid frukostbordet. Jag kommer att läsa DN:s kulturdel och Lukas kommer att läsa vad som visas på Bollibompa på kvällen. Han kommer att envisas med att få ta med sig sitt te in i vardagsrummet och jag kommer att svara att det är okej fast jag vet att han inte kommer att dricka upp det. Det gör han aldrig men det gör ingenting för jag tycker om att plocka undan koppen sedan och tänka att det är trevligt att plocka undan efter någon annan som omväxling.

Jag kommer att tänka att jag tycker om att det märks att han är här.

1988

Jag har memorerat känslan av dina händer mot min hud. Den brännande känslan av skam när dina fingrar slöts runt mina handleder. Jag minns hur det kändes när du tog allt som var mitt. Att inte vara människa. Att bara vara en kropp, en formbar massa.

Jag minns de storblommiga lakanen i orange och grönt. En kvarleva från 70-talet, tvättade så många gånger att tyget var mjukt som silke. Min kropp kändes hård i jämförelse, hård och kantig. Den stora dubbelsängen i trä med utsnidade blommor på sängaveln. Om jag vände huvudet åt sidan såg jag skänken med skolfotona på mig och M. Våra leenden silade genom mina tårar

Det vita nattlinnet med röda hjärtan på i en hög bredvid mig. Känslan av övergivenhet efteråt, med knäna uppdragna under hakan och blicken riktad mot fotot på M. Mina rop efter honom som bara blev till viskningar, viskningar som fångades upp och dog ut i de mjuka lakanen. Han hade aldrig en chans att höra mig. Mina försök att förstå och all den hopplöshet som kan fylla en liten kropp när försöken misslyckas.

Och jag tänkte att jag kan ge henne allt. Jag kan samla allt jag har och allt jag är i mina kupade händer och ge till henne men det kommer ändå inte räcka. Så jag kan lika gärna spara en bit, ett fragment, en spillra av mig själv att gömma på en plats dit hon inte kan nå. Jag kan gömma spillran i min kärlek till pappa.

Jag kan hålla den i min knutna hand och när han tar min hand i sin kan jag i smyg ge den till honom. Han kan vakta den. Han kan ovetandes hålla spillran av mitt liv i sin hand tills jag är stor nog och modig nog att göra något av den. Han kan vakta den med sin kärlek och jag kan fortsätta ge henne allt men ändå ha en väg ut. Ett hopp i allt det hopplösa. En värdighet i allt det ovärdiga.

Dagens konversation

Lukas kliver innanför dörren till lägenheten och säger:

-Oj, har du städat mamma?
- Ja.
- Vad är det vi firar?

Lukas har uppenbarligen uppfattningen att jag endast städar när vi firar något, typ jul och födelsedagar, det vill säga tre gånger om året. Oförskämda unge.

Den tid som blev kvar

Jag faller annorlunda nuförtiden, tystare och mer subtilt, mer graciöst på något vis. Det involverar inte blod eller femton kilos viktnedgång, inga nattliga promenader eller utflykter med livet som insats. Istället övermannas jag av en enorm trötthet, som om alla mina krafter helt plötsligt tagit slut.

Jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Det är som att tiden gått men inte jag. När allt var över, då för några år sedan, stod jag ändå kvar. Livet fortsatte, mitt liv, dagar och år som gick men jag förblev orörlig, rotad i det förflutna i väntan på ett förlåt som aldrig skulle komma. Och den tid som gick, det liv som pågick, mitt liv, föll i glömska, som en sovande framtid. Min framtid sover fortfarande, tyst och stilla under tunga täcken.

Det här är den tid som blev kvar, den tid som jag förväntas göra något med. Jag vet bara inte vad. Jag hade inte räknat med den, kan inte se min plats i ett liv som jag trodde var förlorat. Men jag ska hitta min plats. En dag ska jag ta tillvara på den här tiden som blev kvar. Jag ska väcka min framtid. Kanske måste jag falla en smula lite då och då för att påminnas om att jag alltid reser mig upp igen, att jag aldrig ger mig och att saker och ting sällan är så hopplösa som de ibland verkar.

Men för tillfället sover min framtid och den kommer antagligen göra det ett tag till. Man kan inte göra tjugo års olycka ogjord i en handvändning, det tar tid och förvånande nog verkar tid vara något som jag har gott om nuförtiden. Mitt liv är inte utmätt längre. Det är bara att acceptera även om det kom som en total jävla överraskning.

Till någon annan

Så sakta går tiden och ändå så fort. Hur trögt allting flyter, hur fort allting virvlar omkring. Tystnad som ersätts av en annan tystnad och mina tankars försök att landa i min kropp. Jag tittar på snön som faller, följer flingornas väg genom luften och tänker att jag faller precis som dem. Långsamt dalar min vilja att finnas till genom kroppen.

Jag koncentrerar mig på mina andetag, på bröstkorgen som höjs och sänks, på livet som rinner genom mig. Livet som finns där, som jag förfogar över och som jag vill avsäga mig, ge till någon annan. Alla dagar, alla år, all tid för någon annan att ha upplevt, för någon annan att bära, någon som är starkare. Jag orkar inte.

Dagarna går. Jag sover bort det mesta av dem, vaknar till mörkret som redan börjat falla. Om nätterna skräms jag av mina egna tankar. Jag ligger vaken och låter allting riva och slita i mig. Mitt huvud fylls av gammalt bråte, drivved från ett trasigt förflutet. Och jag vill inte ha det, vill ge det till någon annan, någon som är starkare. Jag är för trött.

Om ledsamhet och ensamhet

Lukas åkte till sin pappa igår och jag var inte alls beredd på att bli så ledsen som jag faktiskt blev. Även om jag inte tycker om (läs hatar) att bara ha Lukas varannan helg så har jag vant mig vid att det är så det är. Jag tränger bort all saknad och all längtan och försöker leva mitt liv även de dagar då han inte är hos mig. För det mesta fungerar det ganska bra av den enkla anledningen att det måste fungera. Jag kan inte leva enbart fyra dagar varje månad.

Men igår blev jag ledsen. Jag satt i soffan utan vilja att gör någonting överhuvudtaget. Lägenheten kändes tyst och tom. Jag gick och la mig tidigt och somnade mot förmodan ganska fort. Jag hade hoppats att det skulle kännas bättre idag men jag är fortfarande ledsen. Och så tänker jag på morgondagen, på nyårsafton, och konstaterar att jag inte ska göra någonting alls. Jag vet inte riktigt vad jag tycka eller tänka om det. Jag tror att jag intalar mig själv att det ska bli skönt att vara ensam eftersom det gör för ont att tänka att jag inte riktigt har något annat alternativ. Men jag är trött på att vara ensam, trött på att inte ha någon att ringa (alternativt inte vågar ringa).

Jag kör fast. Jag har varit ensam så mycket att jag inte vet hur jag ska bete mig när jag är tillsammans med människor. Den påfrestning som det innebär för mig att vara social blir så stor att jag oftast undviker att umgås med folk. Och så blir jag ännu mer ensam och ännu mer frustrerad över min egen oförmåga att gör någonting åt saken.

Men julen var i alla fall helt okej. Lukas var finast i världen i skjorta, slips och kavaj och tog inte av sig sina nya finskor med mindre än att jag, klockan åtta på kvällen, tvingade honom. Jag fick ett duntäcke i julklapp så att jag slipper sova med fleecetröja och raggsockor och jag drabbades inte av akut depression på julaftonskvällen som jag brukar. Alltid något.

Jag frös den vintern. Att jag frös och att jag var ledsen hela tiden är det som jag minns allra tydligast. Och så minns jag mormor. Mormor som sent en kväll stod utanför glasdörrarna iklädd mörkgrå kappa och med snöflingor i de bruna lockarna som letade sig fram under den vinröda baskern.

Vi promenerade den korta biten från sjukhuset till mormors radhus. Snön yrde runt omkring oss, snöflingor smälte på huden och mormor hade sin arm under min. Vi satt i köket sedan, vid det runda bordet som täcktes av en duk med broderade blommor och spets. Mormor gjorde mannagrynsgröt till mig precis som hon alltid brukade göra. Jag åt inte mycket den vintern men mormors mannagrynsgröt den åt jag. Jag åt den sakta, sked för sked, medan mormor satt bredvid mig och löste korsorden i Allers.

Med ens slutade jag att frysa, slutade att vara ledsen. Jag bara satt där i det lilla köket med den varma gröten i magen och tittade på mormor. Mormor som jag tyckte så mycket om, som visste men som inget kunde göra. Det gav oss en slags samhörighet som vi aldrig talade om men som ändå fanns där. Vi pratade om andra saker, saker som kanske var oviktiga men som betydde något för att vi betydde något för varandra.

När vi gick tillbaka till sjukhuset senare den kvällen hade det slutat snöa. Vi gick tysta genom mörkret, båda två medvetna om att det inte alltid skulle vara såhär enkelt. För eller senare skulle det komma en tid då vår samhörighet skulle sättas på prov, då vi skulle tvingas välja eller välja bort varandra. Men när jag såg mormor försvinna bort genom glasdörrarna var det inte det jag tänkte på. Jag gick mot mitt rum och tänkte på gröten, på frusenheten och ledsamheten som var borta för en stund och på mormors bruna lockar.

Nu pratar jag och mormor inte med varandra, inte ens om oviktiga saker. Jag saknar våra samtal. Jag saknar att sitta i hennes kök och titta på henne då hon lagade mat, diskade, broderade eller löste korsord. Jag önskar att allting inte behövde vara så komplicerat, att jag bara kunde lyfta telefonen och slå hennes nummer. Men jag kan inte, det är för svårt och jag vet inte hur jag ska kunna förklara varför det var tvunget att bli som det blev. Jag kan bara fortsätta att sakna och minnas den där kvällen, den där vintern då allting var oändligt mycket enklare mellan oss än vad det är nu.

05:09

Lukas vaknade klockan 05:09 i lördags morse och ville inte somna om. Då var jag inte särskilt förtjust i honom. Men så tittar jag på bilden nedan och konstaterar att han trots allt är rätt fin. Och söt. Och alldeles, alldeles underbar.